fruketchup.blogg.se

Till att börja med, en nattlig rapport. Jag har sovit gott, hela natten. Det var första gången på 1-2 veckor jag gjort det. Jag insåg mina begränsningar och tog det tredje tabletten istället för att bara ta två tabletter på kvällen och den där tredje gjorde susen. 

 

Sedan till mina funderingar. Varje onsdagkväll och lördagkväll drömmer jag om vad jag ska göra när jag vinner storvinsten på lotto. En ny bil står på önskelistan, liksom lite renovering och sedan ska närmsta sörjande få en slant. Men i söndags fick jag mig en tankeställare, och det var egentligen inget nytt utan något jag innerst inne redan vet. Vi var i kyrkan då det var terminsavslutning på kyrkans barnaktiviteter (och nu fick jag en flashback till barndomens söndagsskolefester) och däribland kören som storasyster gått på. Barnkören framförde en musikal som kort handlade om ett barn som träffade en fe och fick önska sig vad hon ville, men på slutet var det inte pengar som var det viktigaste utan något annat. För pengar är inte allt, även om det är väldigt bra att ha. Jag kände att jag fick mig en rejäl känga, här drömmer jag om massa pengar när det finns som mycket annat att önska sig. Tänk om jag kunde önska mig frisk, det är så mycket viktigare än alla pengar i världen. Likaså, de underbara sommarkvällarna som kommer snart (ja, myggen vill jag förståss inte ha då men allt de andra). Jag önskar mig också mycket hellre att släktingar och vänner slipper sjukdomar och elände och får ha ett liv utan elände från och med nu. Mina underbara vänner vill jag inte heller var utan, för jag tror knappast inte att jag varit lycklig om jag bytt ut alla mina vänner mot pengar. Det finns hur mycket saker som helst att vara tacksam för och som man önskar, men som inte har med pengar att göra. Tänk om man kunde ha det tänket med sig varje dag istället för att tänka på prylar, att vara tacksam för det man har istället., 

Bara för att det är en vecka med mycket i almanackan och jag måste vara pigg så har jag inte sovit något vidare inatt. Fram till halv 4 har jag hela tiden vaknat och somnat om vartannat men från halv 4 helt vaken. Vid halv 5 gav jag upp och gick upp istället för att ligga och vända och vrida. Nu är jag tröttare än tröttast och skulle kunna sova men nu ska barnen upp och om en stund ska vi iväg till förskola/fritids/jobb. Suck, inte bra när dagen börjar såhär, energidepån är redan tömd. 

Idag är det ett år sedan jag blev sjukskriven. Ett år, det trodde jag aldrig när jag runt halv 7 på morgonen ringde till jobbet och sjukanmälde mig med gråten i halsen. När jag klockan 8 ringde till vårdcentralen för att få en tid var det en helt fantastisk sjuksköterska som jag fick prata med som med lugn röst sa att det här ska vi fixa, så här kan du inte må. När jag några timmar senare kom till vårdcentralen och fick träffa en av de mest underbara läkare som finns som ville sjukskriva mig direkt i fyra veckor, men jag protesterade och sa att två veckor räcker. Inte ens då fattade jag vad jag hade framför mig. De två veckorna blev hela sommaren, och hela hösten för att bli några månader till innan jag ens kunde vara (och bara vara, utan att prestera) på jobbet två timmar om dagen. Så jag gissar ni fattar vilken tacksamhet jag känner att nu kunna vara på jobbet och arbeta två timmar om dagen, det är otroligt stort för mig. 

 

Något jag inte nämnt speciellt mycket är försäkringskassan. Kontakten med försäkringskassan var det jag allra mest oroade mig för när jag fattade att det skulle vara längre än två veckor jag skulle vara hemma. Jag fick pappret jag skulle fylla i om att jag var sjukskriven, dvs ansökan om sjukpenning. Jag skickade in det, gick in på internetbanken och började räkna för att kolla hur länge sparpengarna skulle räcka innan jag fick någon ersättning, om jag skulle få någon ersättning. Knappt en vecka senare, en morgon när jag är i affären (för åka och handla gör man tider då man vet att det inte är så många i affären) så ringer telefonen. Det var försäkringskassan. Min sjukpenning var redan beviljad och första utbetalningen skulle komma till och med innan räkningarna skulle betalas. Jag var tvungen att be hon som ringde att säga det en gång till för det kunde ju inte stämma. Försäkringskassan tar hur lång tid på sig samt att de är så väldigt trångsynta och vill till och med att dödsjuka ska arbeta, då kunde de knappast inte godkänna min sjukdom. Men det stämde, och ytterligare några dagar senare fick jag brev ifrån min handläggare. Jag fick ett direktnummer till henne och det var bara att höra av sig om det var något jag behövde hjälp med. Efter sommaren fick jag träffa min handläggare i samband med det första mötet med läkare, handläggare och min arbetsgivare. Det visade sig att handläggaren var en människa, och en väldigt trevlig sådan, inget monster som jag trodde att alla som arbetade på försäkringskassan var. En månad senare fick jag ett nytt brev, jag hade en ny handläggare och då jag ringde upp honom var det inte fullt så trevligt. Där var monstret, ett väldigt oförskämt monster som fullkomligt saknade empati. Men något hände. Vid första mötet (som jag hade ont i magen länge inför) så visade det sig att han var inget monster utan även han var en väldigt trevlig människa som gjorde vad han kunde för att det skulle bli bra för mig. Så har det fortsatt. Jag har inte blivit otrevligt bemött mer än en gång på hela denna tiden av försäkringskassan utan allt har fungerat som det ska. Sedan kommer man inte ifrån att försäkringskassan har sina regler som de måste följa, t ex hade jag inte kunnat börja arbetsträna när jag gjorde det hade risken funnits att jag hade skrivits ut och inte fått någon mer sjukpenning. Men det anser jag inte är försäkringskassans fel utan snarare regeringen. Samtidigt tycker jag det är rätt, för varför ska jag vara hemma hur länge som helst bara för att jag inte kan utföra mina ordinarie arbetsuppgifter, någon gång måste det sägas stopp och man får se sig om efter ett annat arbete. Jag är glad att jag bor i Sverige och har den förmånen att få vara hemma när jag är sjuk, och få ersättning för det. 

Jag har fortfarande lång väg kvar men en vacker dag ska jag vara tillbaka och kunna arbeta 100% igen. Det får ta den tid det tar innan jag är där, hellre låta det ta tid och jag klarar det än att skynda och jag misslyckas. 

Det blir inga bebisar hemma hos familjen ketchup. Igårkväll när vi kom hem så det ut så här på veden där det tidigare på dagen låg ett fågelbo med fem små ägg i. 

 

Ni vet det jag började med för några veckor sedan. Nu går vi in i del B. Jag har nämligen fått ett brev idag. Jag är kallad till en anställningsintervju!!!!!!! Det är en förskollärartjänst i samma kommun som jag redan arbetar i men i ett annat skolområde. Så spännande! Snacka om att jag kommer vara hur nervös som helst och det är mer än en vecka tills dess.

När ingenting händer så måste man agera. Det gjorde jag. Jag ringde min stöttepelare. Precis som namnet säger så är hon en stöttepelare som hjälper mig. Hon lovade att snoka lite och efter en stund ringde hon tillbaka. Något klart besked om hur saker och ting ska bli hade hon inte, däremot så hade hon sett till att bollen är i rullning och att det ska hända något! Imorgon ska den hon pratade med försöka få tag i en tredje person och efter det blir det återkoppling till stöttepelaren som i sin tur återkopplar till mig.  Tänk vad komplicerat allting ska vara. För att inte tala om hur mycket energi det slukar. Det lilla förråd jag hade börjat bygga upp är tömt igen och det är inte bra. Egentligen är det konstigt, man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Är det inte massa möten man ska gå på så är det samtal som ska ringas eller att man hela tiden måste förklara sig för att mötas med åtminstone en gnutta respekt. 

 

Nog med tråkigheter. Dagens ljusglimt (än så länge) är en glad lilleman som lärt sig åka "brandmanstång". Självklart fick han visa innan vi gick hem. 

 

Just nu lever jag i ovisshet. En sak som i allra högsta grad rör min framtid är fortfarande inte klar och det är en sådan otrolig frustration. Jag vill vet, och det nu. Det är så stressande att inte ha koll på läget eller att inte kunna ställa in sig på hur framtiden ska se ut. Jag kan inte göra något åt situationen och därför ska jag inte oroa mig men det kan gå åt två håll, antingen något bra eller något dåligt. Går det åt fel håll så känner jag att det blir många steg bakåt. Jag vet att jag inte ska mål fan på väggen men jag vet att det inte är bra för mig. Suck. Nu ska jag sova, och hålla tummarna på att det blir en bra morgondag. 

Är det bara jag som älskar måndagar? För mig är måndagar en underbar dag. Det är den dagen då rutinerna fungerar igen och då jag får mina guldtimmar dvs de timmar då det bara är jag hemma och jag får ligga i min älskade soffa och bara vara och fylla på energibägaren igen. 

Idag är måndagen mer välbehövlig än vanligt. Det känns att herr ketchup varit iväg även denna helg och då energibägaren låg på noll redan i fredags har gjort att helgen varit tuffare än vanligt. Men jag har överlevt, och barnen  bus har överlevt och det är det viktigaste. Annars tycker jag helgen har varit helt ok. Robin Stjernberg vann som bekant inte mello utan kom i mitten på en fjortondeplats. Han hade nästan halva startfältet efter sig och även om det inte är godtjänt med bravur så tycker jag ändå att mello var en helt ok svensk tillställning. Petra Mede gjorde ett bra jobb och numret innan röstningen var kanon. 
Helgen slutade på ett bra sätt också, som vanligt. Igår blev det easyline igen och efteråt blev det 15 min crosstrainer i full fart för att få ur mig allt elände och fylla på bägaren. Efter dusch, middag och nattning av barn så drog jag och grannkärringen ut på promenad. Två timmar senare var vi hemma, men full fart var det inte hela tiden. En vända inom affären blev det och där var vi bara tvungna att köpa lite färdkost. Jisses vad gott det var. Väl hemma i soffan igen så hann jag se sista delen av VM. Mycket bättre kunde det inte slutat, VM-GULD!!!! Men ska jag vara helt ärlig så är inte hockey det viktigaste för mig, långt ifrån. Däremot finns det vissa landsförrädare i släkten (obs, inte herr ketchup, han log snarare vackert igår när det stod klart att USA tog bronset) som håller på Finland trots att personerna i fråga är svenskar (observera att meningen är skriven med glimten i ögat (förutom herr ketchups leende för det är till 100% sant) så ni som känner er träffade behöver inte slakta mig även om jag vet att ni väldigt gärna skulle vilja göra det (även det är skrivet med glimten i ögat)). På grund av detta landsförräderi (återigen, glimten i ögat) är det extra kul att Sverige tog guldet som vissa var helt säkra på skulle hamna i vårt östra grannland, medan vårt östra grannland gick hem lottlösa, eller snarare medaljlösa kanske jag skulle skriva istället. Mycket glimten i ögat här och förklaringar men för vissa är hockey, liksom landstillhörighet, liv och död så för mitt välbefinnandes skull kändes det bäst att förklara mig.

Fel låt vann, som de flesta år, för självklart skulle Robin vunnit. Men nu vann han inte och då får väl näst bästa låten  vinna och det gjorde den. Eller rättare sagt en av dem. För det var många bra låtar. Estlands var den första jag fastnade riktigt mycket för, Vitryssland var kanon, Ukraina, Ryssland, Azerbadjan, Georgien, ja de var många som kom på delad andra plats. Lite längre ner på min lista kom även Rumänien, Island, Norge, Moldavien, Storbrittanien, Holland. Sedan var där några som jag är jublande glad över att de inte vann. Finland är ett av de länderna. Den var riktigt bra, om det hade varit slutet av 90-talet på Aqua och Doktor Bombays tid men den var helt fel 2013, tyvärr Finland. Spanien var inte heller någon låt jag tyckte var något att lyssna på, den var kanske inte superdålig direkt men den tilltalade inte mig ett dugg. Grekland var något av det sämsta jag hört någonsin. Hur farao kan en sådan låt vara tillåten???? 

 

Men ett stort grattis till Danmark!!! 

 

 

Sedan lagledarträffen igår har jag funderat mycket på förhållningssätt då vi även kom in på det när vi diskuterade avundsjuka. Då syftar jag inte på förhållningssätt på jobbet personal-personal, personal-barn eller barn-barn, utan snarare på förhållningssätt i privatlivet, dvs hur vi är mot våra nära och kära. Det jag ska skriva nu är inte så roligt att skriva då jag antar att det finns de som läser bloggen som kommer känna sig träffade. Dessa människor som detta kommer att handla om är människor som står mig mer eller mindre nära men som jag tycker om (ordentligt markerat för att ingen ska missa det och tro att jag inte tycker om männsiskorna i fråga). Ämnet har jag nuddat vid tidigare men inte så djupt som jag kommer att göra idag. 

 

Man brukar säga att "mitt hem är min borg". För mig innebär det att hemmet är där jag är trygg och mår bra och det oavsett vad som händer runtomkring. Men när man inte känner sig trygg i sitt eget hem, var är det då man ska landa och hämta kraft någonstans. Jag har varit med om vid ett flertal tillfällen att andra människor kommer in i mitt hem, min borg, och talar om för mig hur det ska vara där. Det kan handla om vad jag och min familj (och framförallt barnen) ska tycka om för någon mat, om hur mitt matbord ska dukas, om hur min trädgård ska se ut, om hur hur jag ska inreda mitt hem, om att jag ska renovera mitt hem (personen i fråga var till och med på mig vid ett flertal tillfällen och frågade varför jag hade sett till att det blev omtapetserat, och det i ett rum med en hel tapet vars enda fel var att den var lite omodern) och framförallt varför jag inte städat på ett speciellt sätt. När dessa saker påtalas (och i vissa fall tar man saken i egna händer och gör saker och ting som man vill ha det, inte som jag sagt att jag och herr ketchup vill ha det) så rivs sten efter sten i min borg och väggarna blir tunnare och tunnare. Detta gör att jag inte är trygg i mitt eget hem längre, och det i sin tur leder till att man får en stress över att inte vara perfekt, för att vara perfekt är väl det man vill vara eller? Att bli kritiserad hur man har det innanför sina väggar, eller snarare tomtgränsen, är för mig en av de värre kränkningar som finns. Självklart finns det fall där stöd behövs men en sak är säker, i den kategorin hör inte jag och herr ketchup hemma. Vårt hem är inte perfekt, det är inte alltid var sak på sin plats men vi har det inte mycket värre än någon annan barnfamilj. Vi har inget stort intresse för inredning utan vi vill ha ett praktiskt hem som fungerar för vår familj. Det är inte för oss det viktigaste att ha en gräsmatta i perfekt skick som klipps 2-3 gånger i veckan utan jag ser snarare det fina i att ha en halvlång gräsmatta (som klipps med 1-1,5 veckas mellanrum) där grässtråna sticker upp mellan tårna när man går i den. 

Jag har lärt mig att skaka av mig dessa elakheter (som personerna i fråga inte ser som elakheter utan de vill enbart vara snälla och hjälpsamma) men någonstans så sitter de kvar, även om det långt långt inne i mig. Jag funderar också på hur dessa människor hade reagerat om jag hade kommit hem till dem och börjat styra för att få deras hem att vara som mitt hem. Med största sannolikhet hade det aldrig accepteras. Hårda ord idag, men jag tror inte jag är ensam om att vara i situationen. 

 

Detta inlägg vill jag avlsuta med den gyllene regeln,

 

 

Detta har varit en riktigt bad vecka. Även om den innehållit många ljusglimtar också. Jag känner att jag inte varit riktigt 100, varken i hvuudet eller i kroppen. Hostan är kvar men den kommer nästan bara utomhus eller vid dåligt luft så jag är helt säker på att det "bara" är astman som spökar. Det blir massvis med mediciner och det tröttar ut mig något fruktansvärt samtidigt som jag blir orolig i kroppen, och det gör att jag sover dåligt trots att jag är trött. Snurrigt eller hur. 

 

Så det är väldigt blandade känslor att herr ketchup (eller jag kanske skulle kalla honom migränmannen istället) är iväg även denna helg. Men detta eländiga Göteborgsvarv har han sett fram emot i ett års tid så när varken migrän eller förkylning (nej han är inte förkyld längre men var så sent som i tisdags) stoppar honom är det nog inte någon idé att jag göra det. Bara att bita i det sura äpplet och gilla läget. Fast med välfyld kyl och frys så slipper jag åtminstone åka till affären, det är alltid något. 

 

Idag har jag varit på lagledarträff. Egentligen är det inte jag som är arbetslagsledare utan det är min kollega men alla på jobbet (utom jag då) åkte på kosläpp i förmiddags. Jag skulle så gärna varit med för vilken upplevelse det måste vara men eftersom jag bara arbetar två timmar om dagen så fanns inte tiden till det. Istället blev det då lagledarträff. Då sitter en representat från varje förskola samt de två föreskolecheferna. Samma punkter (fast med olika innehåll) diskuteras varje gång plus att de läser en bok som jag tror heter Inre Ledarskap. Eftersom jag så sent som igår em fick veta att jag skulle gå hade jag såklart inte gjort dagens läxa men det var inget större problem att komma in i diskussionen. Kapitlet handlade om avundsjuka, och såklart var det avundsjuka på jobbet det handlade om. Det handlade mycket om avundsjukans för och nackdelar och att vi reagerar olika som människor på olika saker. Även hur vi ger feedback diskuterades och hur viktigt det är att ge positivt feedback och mena det. Spännande ämne var det och även om huvudet var som en enda gigantisk supersnabb karusell så var det kul att vara tillbaka i lagledargruppen även om det bara var för en gång. Efter två omgånger avslappningsövningar var jag tillbaka på banan igen, tack och lov. Nu ska jag bara berätta för mina kolleger på måndagkväll vad som sades. 

Även denna helgen håller sig herr ketchup borta. Istället för att dra till 08-landet drog han till 031-landet dvs Göteborg. Där ska han springa i tvåkommaen mil eller något sådant. Resan började väldigt bra. Efter 20 minuter kom han på att han glömt startbeviset. Bara att vända och köra tillbaka för att hämta det lilla pappret. Några mil innan den stora staden fick han migrän, och var tror ni migränmedicinen är?

 

 

Hemma, såklart. Han får tydligen minnesförlust när han får ett litet anfall. Jag glömmer inte. För har man sett honom ligga och kvida värre än jag gjorde när barna bus föddes, och han tillsist hänger över toastolen och tömmer magen genom munnen så påminner man honom om dessa eländiga tabletter. Jajaja, får man ofta till svar, det fixar sig. Och var är de när han behöver de som mest? Inte där han är åtminstone. Nu försöker han mota migränen med vanliga panodil vilket enbart kommer att hjälpa en liten stund. För så många gånger har jag varit med att jag vet att det är på det viset. För åka iväg för att hitta ett apotek som är öppet nu är inte högsta prioritet när man har ett STARTBEVIS att hämta ut. För detta startbevis är såklart mycket viktigare än att få tag på medicin så han kan stoppa migränen så han mår någorlunda imorgon när han ska springa tvåkommaen mil. För det är väl en barnlek att springa tvåkommaen mil så det kan man väl göra i sviterna efter ett litet migränanfall som man får för sig att bota genom att stoppa i sig några panodil och hämta ett livsviktigt startbevis. 

 

Jaja, jag sitter här många mil bort och slipper torka svett ur pannan på min stackars make samtidigt som han kräker. Istället är det ännu en mamma-barnabushelg. I morgon ska vi hänga på lekplatsen igen och dagen lär avslutas med en stor godispåse framför mello. 

Vi har blivit med husdjur. Inne i vedskjulet har en fågelmamma byggt bo och nu håller hon på att utöka sin familj då det ligger ägg i boet. Hon stirrade vettskrämd på mig när jag fotograferade henne och lagom till jag skulle ta en bättre bild så flaxade hon iväg. Men som kompensation så blev det en äggbild istället för fågelmammabild. 

 

 

 

Idag är det förskolans dag. Den firas över hela Sverige och det är alltid tredje torsdagen i maj. Vad man hittar på är lite olika och jag har varit med om både OS och bussresor. I år var det ett gemensamt firande i hela kommunen. Samtliga förskolor var inbjudna till vår idrottsplats där det skulle vara olika aktiviteter. Jag var själv inte med men för att sammanfatta lillemans kommentar innan han helt utslagen somnade så var det roligt, man fick göra expriment och så fick man blåsa såpbubblor. Vad det var för fler expriment vet jag inte, men roligt hade han och det är det viktigaste. 

Min avdelning valde att inte vara med på det stora firandet. Det är som bekant en småbarnsavdelning jag arbetar på och vi valde att vara kvar på förskolan och ha lite festligheter där. Vi tog fram vår vattenbana (för finns det något roligare än vatten när man är liten????) och vi målade på staffli utomhus (också kladdigt och härligt). Men lagom till det roliga skulle börja så var det hemgång för mig, arbetar man bara två timmar så gör man. 

Jag vet att jag varit lite dålig på att skriva sista dagarna. I måndags kväll var det ap-träff i hönsgården igen. Som vanligt massa diskuterande, både bra och mindre bra saker. Efter två timmar i surret var jag väldigt slut i huvudet och det var väldigt skönt när det var läggdags. 

I tisdags var det ingen vanlig arbetsdag för då var det en av tre stängningsdagar. Det innebär att skolor, förskolor och fritidshem är stängda och alla personal är på utbildning och/eller något annat spännande. Den här stängningsdagen var lite annorlunda än vad de brukar vara. Ofta är det en föreläsning där all personal från förskolan är med och ev efter halva dagen arbetar man i sina arbetslag med olika uppgifter. Tisdagen började med information från förvaltningschefen samt utvecklingsledaren. Sedan var det dags för workshops. Vi hade på förhand fått välja vilka två vi skulle gå på och jag hade valt "dokumentation och utvecklingssamtal" samt "aktionsforskning". Det var helt rätt val kände jag! Båda var bra men den om dokumentation och utvecklingssamtal var den jag verkligen behövde mest. Det året jag har varit hemma har det hänt så otroligt mycket på den biten så jag känner att jag ligger väldigt långt efter de andra men tack vare den timmen i tisdagsförmiddag så fick jag mycket matnyttigt med mig, det är bara det att jag vill ha mer!!!! På eftermiddagen arbetade mina kolleger med kvalitetsredovisningen medan jag låg hemma på sofflocket och vilade huvudet efter förmiddagens surr. 

 

Jag hade träning inbokad på kvällen men host host host gjorde att det inte blev något, tråkigt nog. 

 

Vad jag gjorde i går kommer jag faktiskt inte ihåg. Det var inte mycket som hände åtminstone, jobb, hem, äta, vila, hämta barn.... det gamla vanliga alltså. 

 

 

Nu är det äntligen dags för min lille Nissebil att bli lagad efter den lilla krocken för någon månad sedan. Jag och två grannkärringar skulle köra bort Nisse till verkstan för att sedan ta en promenad hem igårkväll. Herr ketchup har ont i halsen och han bad mig åka inom affären och handla halstabletter. Jag hade ingen lust att ta med hela plånboken och några kontanter hade jag inte så jag la ner ica-kortet och körkortet i mitt iphonefodral (ni vet det snygga med autograferna på). Fodralet har kortfickor så jag tyckte det var en bra idé till jag skulle betala. Det gick inte, kortet var oläsbart. Vi testade allt, dra det fort, dra det sakta, torka av det, testa i en annan kassa men icke sa nicke, det gick inte!!!! Kortet var avmagnetiserat och vet ni varför? Jo i iPhonefodralet finns det en liten magnet som gör att man kan stänga det. Fullständigt idiotiskt måste jag säga, kortfickor som man uppenbarligen inte kan använda till att förvara kort i. 

 

Promenaden blev trevlig som alltid i gott sällskap. Viktiga ämnen som bokstavs- och sifferkombinationer, klassindelningar samt sär skrivningar diskuterades. Så trots den deprimerande anledningen till promenaden samt eländet med korten så blev det bästa tänkbara slut på helgen. 

Ska jag vara helt ärlig var jag lite orolig att vara hemma själv med barnen hela helgen. Konstigt resonemang eller hur, och nu tänker säkert många att vilken dålig mamma som inte kan vara med sina barn en hel helg. Det handlar inte om att jag inte vill vara med mina barn. Däremot handlar det om att jag inte var säker på att få en liten stund då och då för mig själv att sluta ögonen och vila vilket ni vet är superviktigt för mig. Nu med facit i hand så kan jag säga att helgen gick lysande. Jag hade ingenting planerat mer än att ta det lugnt och bara vara. Det konceptet blev uppenbarligen lyckat och jag hade mer energi över än vad jag trodde jag skulle ha. Många timmar har tillbringats på lekplatsen och det är inte några längre stunder vi varit själva där. Det bor många barn runt omkring och om någon är på lekplatsen så tar det inte lång stund innan någon mer kommer dit. Resultatet av alla dessa timmar på lekplatsen är en snygg "bonnabränna", härligt även om det inte är så vackert. 

Mina två sista kuponger från Footway kommer jag inte behöva. Det är lite typiskt, just de skor jag vill ha finns inte i de storlekarna som jag och storasyster behöver. Men eftersom jag är så snäll som jag är så väljer jag att dela ut kupongerna till två av er.

 

Kupongerna är bara giltliga till och med den första juni, köpet måste vara på över 500:- och då får man 100:- i rabatt. 

 

Tävlingen går till så att de första två som kommenterar får kupongerna! Snabbt och enkelt den här gången alltså. 

 

Vilken gokänsla det är när man vaknat utvilad. Det blev tidig kväll igår, redan halv 10 blev det läggdags för mig och barna bus. Lite sent kanske för en 4,5 åring men med tanke på att han snarkade i soffan hela em i går så är det inte så konstigt att han också var vaken så länge. Inatt sov vi alla i min och herr ketchups säng eftersom herr ketchup är i 08-landet. Och som vi har sovit i natt!!! Inte förrän halv 8 vaknade lilleman och gruffade lite och väckte mig och storasyster. Sedan somnade lilleman om igen och sover fortfarande medan jag och storasyster  redan har börjat dagen. Vad vi ska göra idag är inte planerat, lite lekplatsbesök lär det bli för mig och lilleman medan storasyster redan har bestämt med kompis. En vända till affären måste jag någon gång idag men några andra måsten finns inte, möjligtvis smörja in lilleman med solkräm. 

 

En stor burk kvarg. Arlas 1% är att rekommendera. I med minst tre pressade vitlöksklyftor och en skvätt olja.

 

 

Hur kul är det egentligen, det här med trädgård??? Jag vet hur många som helst som älskar trädgårdsarbete och tycker det är det mest fantastiska som helst. Dessa människor skulle aldrig kunna bosätta sig i en lägenhet och inte ha en trädgård att gå ut i. Det finns de som påstår att om man är uppväxt i hus så vill man minsann bo i hur när man blir vuxen. Jag är uppväxt i hus alltså borde jag vilja bo i hus med tillhörande trädgård. Men vet ni en sak, jag tillhör inte dem!!!!! Jag skulle gärna bo i lägenhet, bara jag hade en minimal uteplats, givetvis utan rabatter eller gräsmatta, bara lite plattor. För det är hur tråkigt som helst att hålla på i trädgården. Hade min mamma hört mig säga det hade hon garanterat sagt att "man är inte vuxen förrän man vill arbeta i trädgården" precis som att man "inte är vuxen förrän man manglar lakan".

Tillbaka till trädgården igen. När vi flyttade hit för 7 år sedan så hade vi en rabatt, den "råkade" herr ketchup köra över med gräsklipparen och inte sörjde jag direkt över den lilla "olyckan". Rabatten har vi sedan försökt att utplåna helt och bara ha gräs där men en liten, eller snarare stor, detalj har stoppat vårt projekt, nämligen sten. En gigantisk sten har bestämt sig för att bo i vår trädgård och denna gigantiska sten är så gigantisk att grävmaskinen (visserligen modell mindre) som vi hade här när vi skulle bygga altanen inte kunde rubba den. Så stenskrället är kvar. Vi har försökt att göra något vettigt med ytan runtomkring. Jag har föreslagit gräs men nej, det kan man inte ha så nära stenen säger herr ketchup för då kan man skada gräsklipparen när man klipper gräset (ännu en anledning att inte ha trädgård). Förra året försökte vi ha något som liknade trädgårdsland där men det slutade med att (o)gräsmattan gjorde vad den kunde för att sluka mina jordgubbar fullständigt så det var ingen idée det heller. Men nu ska det blir ordning och reda. Förra veckan inhandlades pallkragar, och idag mellan regnskurarna har vi tagit itu med projekt gömma sten. 

 

Det går åt fel håll. Det är rejält tungandat idag och huvudet känns som att det väger hundra kilo. I halsen har jag känslan av en liten ärta som far omkring. När jag mår så här vågar jag inte träna så det blir till att avboka vilket jag inte vill göra. Lilleman har haft en tung morgon men efter ett antal puffar börjar han må bättre. Det är inte roligt att höra hur han rosslar, hostar och hur det väser, tur att det finns mediciner. 

Men det handlar inte om chips eller grönsaker. Nej, det är en annan sorts dipp det här. I måndags var jag tröttare än tröttast och energin kommer inte tillbaka mer än tillfälligt. Jag är supertrött, men jag sover bra om nätterna trots att jag kunnat minska tabletterna så det kan inte bero på det. Avslappningen somnar jag till såfort gubbens malande börjar, jag sover ofta en stund efter avslappningen också. Vet inte om jag börjar ha någon infektion i kroppen för det sticker och kliar i halsen, känner mig tung i huvudet men det känns endå inte som förkylning. Jag misstänker att det kan vara pollen som spökar, jaja... bara att vänta och se vad som händer. 

 

En liten rolig sak måste jag berätta, det kan inte bara vara deprimerande. I måndagskväll efter jag skrivit mitt treårstrots-inlägg så fick jag ett mess: Ska vi ut och gå? Det var en av mina gamla kollegor som var promenadsugen och jag som egentligen bara tänkt dra något gammalt över mig (mannen kanske, fast förståss, då skulle jag också vara gammal i så fall) sa först nej. Men min 25-årigen gubbe sa till mig att självklart skulle jag ut och gå (han vet mycket väl om att när jag dippar kan det hjälpa med en promenad med en vän) så jag ångrade mig och hängde på min kära vän. Efter en bit fick jag en känsla av att någon tittade på mig, och vet ni vad, det var någon, eller kanske något som gjorde det.

 

 

Om ni vann 10 miljoner, vad skulle ni göra då? 

 

Jag skulle betala av huslån, billån och studielån. Sedan skulle jag köpa en ny bil. Mina och herr ketchups föräldrar skulle också få en slant liksom syskon och syskonbarn. De barn vi är gudföräldrar (eller faddrar eller vad det nu heter) skulle också få en slant. Sedan skulle jag nog också ge några föreningar här i stan lite pengar. Huset skulle renoveras, och kanske byggas ut. Trädgården skulle bli betydligt trevligare och uppfarten skulle där inte vara ett spår av singel på. Sedan vet jag några personer som har det lite kämpigt här i livet och de skulle också få en slant, pengar kan visserligen inte lösa alla bekymmer men pengar kan underlätta väldigt mycket. 

 

Det är kul att drömma, det måste man få göra. Sedan hade det varit roligt att faktiskt någon gång vinna mer än 23 kronor på lotto. 

Så här ser mina morgnar ut när jag ska till jobbet. Och vet ni, jag tycker det är ganska skönt, även om jag är ganska ensam om att tycka det. För tänk att få en stunds vila efter att barnen är lämnade, det är inte helt fel. Sen att jag inte vet när jag är på jobbet är en annan femma. Men nu är det snart slut med det, i morgon ska det bli färdigt med asfalterandet. 

 

Åkte till jobbet, jobbade och slet i två timmar, sedan hem. Via Maxi. Det var dumt. Inne på Maxi var jag på väg att förvandlas till en trotsig treåring som slänger sig på golvet och vrålar och skriker. Så &/%/%/%¤(/& trött var jag. Istället köpte jag mig i en cola och så fort jag passerat kassorna så korkade jag upp och började klunka, och till efterätt en banan. Sedan lyckades jag ta mig till bilen, körde hem, slängde in kylvarorna i kyl och frys för att sedan hälla upp en skål yoggi. Nu är jag tillbaks på banan igen! 

 

 

 

Egentligen är jag rätt så stolt över hur jag hanterade situationen. Jag tog reda på vad det var som utlöste min enorma trötthet (=hungrig och törstig), såg till att fixa fram något, åt, andades, körde hem, gjorde det mest nödvändiga, åt. Tramsigt är det säkert någon som tycker, men jag kunde lika gärna förvandlas till en treåring när jag kom hem och fått världens psykbryt men jag lyckades undvika det. Och DET är jag stolt över. 

 

Trevlig kväll!

Vilken måndag det är idag! Började dagen i telefon, och det blev många samtal. Först två samtal om mitt lilla projekt jag håller på med, en väntad reaktion och en reaktion som jag inte riktigt vet hur jag ska tolka. Sedan började jakten på en plats i telefonkön till barnmottagningen. Lilleman är inte riktigt piggelin, ett hiskeligt hostande och snörvlande nätterna igenom men det är inte förkylningssnörvel eller förkylningshosta utan det låter annorlunda, så det är pollen som spökar ännumera nu. Till sist fick jag prata med en trevlig människa (det är alltid trevliga människor jag får prata med där) så nu finns det recept på allerginässpray på apoteket senast i morgon bitti. Efter morgonens telefonerande så blev det en vända till sjukhuset (och komiskt nog korridoren bredvik barnmottagningen) för nu var det dags för lillemans besök hos logopeden. Det blev mycket ffffffffffff idag och det klarade han galant men efter alla mediciner var det väldigt mycket myror i brallan så det var svårt att koncentrera sig. Efter det blev det en tur ut på stora vägen där det asfalteras. Om man som jag sett blixten mcqueen ett antal gånger så kommer man helt klart att tänka på Bettan, det stora vidundret som fixar den guppiga vägen lite mindre guppig. 

 

En väldigt lycklig lilleman var det som fick se Bettan, men han undrade varför Blixten inte var där. Ett stort WOW blev det när vi efter en stund i kö äntligen fick se maskineriet. 

 

Nu är lunch intagen, disk diskad (rättare sagt inställt i diskmaskinen), lilleman lämnad och jag ska snart blunda en stund för att sedan åka till jobbet. 

Trevlig måndageftermiddag!

Det är det jag tränar på just nu, att säga NEJ! Framförallt att säga nej till mig själv när det kommer upp något som jag vill göra men som jag innerst inne vet att jag inte ska göra för att slippa bakslagen. Men det är inte det lättaste, och många gånger kommer det berömda dåliga samvetet för att jag inte ställer upp för de som behöver hjälp. Många gånger handlar det också om barnen, "nej, mamma orkar inte just nu" och då är det dåliga samvetet extra stort. Samtidigt så finns det mer och mer energi till saker och då kommer nästa problem, att gallra, och det är så svårt. Jag vill göra allt som jag får lust till och jag vet att jag inte kan göra det. Tänk om det funnits en enkel mall att följa där det stod allt jag skulle göra och inte göra och som visste om min dagsform. 

Idag fyller herr Ketchup år, och glad är jag för det för nu är han och jag lika gamla och det är viktigt! Dagen började såklart med frukost på sängen, eller frukost och frukost, något gott som han fick hjälp barnen att äta upp. 

Hans väldigt välsjungande fru och barn stämde in med otroligt vacker sång även om det från unge herr ketchup snarare lät som massa fnitter. Efter paketöppningen övergick födelsedagen till en vanlig lördag med massa måsten i några timmar. Trötthetsdippen hos mig kom efter lunch och efter två delvis misslyckade försök kunde jag äntligen vila och återfå lite energi vilket behövdes inför återinförandet av födelsedagsfirande. 

På slaget 3 ringde det på dörren och grannfamiljen bestående av lillebrors bästa kompis med lillebror och föräldrar (varav mamman är min fina promenadkompis) kom för att kalasa. Med sig hade de överraskningen som jag beställt förra veckan åt herr ketchup. 

 

Fru Ketchup visar benen, akta så ni inte bländar er! 

 

Jag har påbörjat ett litet projekt idag. Än så länge är det hemligt, bara fem stycken vet om mina planer. Imorgon planerar jag att avsluta del ett. När en eventuell fortsättning sker vet jag inte men troligtvis inom några veckor. Vad det handlar om tänker jag inte berätta idag utan det får ni veta en annan dag, ibland tar det nämligen lång tid att transportera sig från A till B. 

 

Godnatt, sov gott och dröm fina drömmar. 

Men inte tröttare än att jag och lilleman orkade gå till lekplatsen för att gunga.

Om man som jag bor i en stad modell mindre är det inte alltid ett nöje när skor ska inhandlas. Jag är en sådan besvärlig konsument som vet precis vad jag vill ha och jag nöjer mig inte med något sämre. Vet jag att ett märke är bra, både genom att det är hållbara skor samt skor som är bra för fötterna samt gärna är vattentäta, så är det just det märket jag köper. Argumentet att barn växer ur sina skor istället för att slita ut dem och därför ska man köpa billiga skor, köper jag inte. Mer än en gång har jag köpt billigare skor och de skorna har blivit utslitna och istället för att köpa ett par dyra skor (som sedan någon annan kunnat ärva) per säsong har det blivit två par billigare som varit helt slut och fått kastas. Nu är det då dags igen, skor måste inhandlas. Jag och lilleman har traskat stan runt och letat efter skor men hittar inga som uppfyller mina krav på skor. Helst av allt hade jag köpt av någon affär på hemmaplan eftersom jag tycker de ska gynnas, men tyvärr, det blir Footway (två rabattkuponger har jag kvar sedan tävlingen, och de lär behövas) eller Brandos. 

Jag är så glad, äntligen äntligen äntligen har jag kommit igång. Helt otroligt vad glad jag är över det, att arbeta 2 timmar om dagen. Men det är så stort för mig att göra det. Det kändes lite pirrigt att komma in på jobbet idag, nu var det äntligen på riktigt. Men såklart gick det hur bra som helst. 

 

Nu soffhäng, lunch och avslappningsövningen innan lilleman ska hämtas. 

 

 

Dagen började med att klockan ringde halv 7, eftersom storasyster skulle tillbringa dagen på Boda Borg och bussen skulle gå klockan 8. Efter bussen åkt och föräldraskvallret avklarat så var det hem för min frukost. Iväg till maxi för att handla allt jag glömde häromdagen (konstigt att jag glömde såååå mycket) och sedan hem för dagens måsten, vilket var ganska mycket. Hela huset dammsögs och samtliga sängar tömdes på lakan som sedan åkte i tvätten. Tänk, innan var det här en småsak som bara gjordes, nu är det en sådan sak som är dagens projekt och jag är glad att jag orkar med så mycket. Snacka om att vara tacksam för det lilla.

Imorgon är det arbete, och det på riktigt!!!