fruketchup.blogg.se

Sedan lagledarträffen igår har jag funderat mycket på förhållningssätt då vi även kom in på det när vi diskuterade avundsjuka. Då syftar jag inte på förhållningssätt på jobbet personal-personal, personal-barn eller barn-barn, utan snarare på förhållningssätt i privatlivet, dvs hur vi är mot våra nära och kära. Det jag ska skriva nu är inte så roligt att skriva då jag antar att det finns de som läser bloggen som kommer känna sig träffade. Dessa människor som detta kommer att handla om är människor som står mig mer eller mindre nära men som jag tycker om (ordentligt markerat för att ingen ska missa det och tro att jag inte tycker om männsiskorna i fråga). Ämnet har jag nuddat vid tidigare men inte så djupt som jag kommer att göra idag. 

 

Man brukar säga att "mitt hem är min borg". För mig innebär det att hemmet är där jag är trygg och mår bra och det oavsett vad som händer runtomkring. Men när man inte känner sig trygg i sitt eget hem, var är det då man ska landa och hämta kraft någonstans. Jag har varit med om vid ett flertal tillfällen att andra människor kommer in i mitt hem, min borg, och talar om för mig hur det ska vara där. Det kan handla om vad jag och min familj (och framförallt barnen) ska tycka om för någon mat, om hur mitt matbord ska dukas, om hur min trädgård ska se ut, om hur hur jag ska inreda mitt hem, om att jag ska renovera mitt hem (personen i fråga var till och med på mig vid ett flertal tillfällen och frågade varför jag hade sett till att det blev omtapetserat, och det i ett rum med en hel tapet vars enda fel var att den var lite omodern) och framförallt varför jag inte städat på ett speciellt sätt. När dessa saker påtalas (och i vissa fall tar man saken i egna händer och gör saker och ting som man vill ha det, inte som jag sagt att jag och herr ketchup vill ha det) så rivs sten efter sten i min borg och väggarna blir tunnare och tunnare. Detta gör att jag inte är trygg i mitt eget hem längre, och det i sin tur leder till att man får en stress över att inte vara perfekt, för att vara perfekt är väl det man vill vara eller? Att bli kritiserad hur man har det innanför sina väggar, eller snarare tomtgränsen, är för mig en av de värre kränkningar som finns. Självklart finns det fall där stöd behövs men en sak är säker, i den kategorin hör inte jag och herr ketchup hemma. Vårt hem är inte perfekt, det är inte alltid var sak på sin plats men vi har det inte mycket värre än någon annan barnfamilj. Vi har inget stort intresse för inredning utan vi vill ha ett praktiskt hem som fungerar för vår familj. Det är inte för oss det viktigaste att ha en gräsmatta i perfekt skick som klipps 2-3 gånger i veckan utan jag ser snarare det fina i att ha en halvlång gräsmatta (som klipps med 1-1,5 veckas mellanrum) där grässtråna sticker upp mellan tårna när man går i den. 

Jag har lärt mig att skaka av mig dessa elakheter (som personerna i fråga inte ser som elakheter utan de vill enbart vara snälla och hjälpsamma) men någonstans så sitter de kvar, även om det långt långt inne i mig. Jag funderar också på hur dessa människor hade reagerat om jag hade kommit hem till dem och börjat styra för att få deras hem att vara som mitt hem. Med största sannolikhet hade det aldrig accepteras. Hårda ord idag, men jag tror inte jag är ensam om att vara i situationen. 

 

Detta inlägg vill jag avlsuta med den gyllene regeln,