fruketchup.blogg.se

En vän hade delat en länk. Det är inte alltid jag klickar på alla länkar jag ser för då skulle jag suttit många fler timmar varje dag vid datorn än vad jag redan gör. Men den här länken fick mig av någon konstig anledning att klicka. För orden som jag såg fångade mig, "Det är dags att ta adjö av förskolans värld". Och det jag läste var skrämmande läsning. Men inget nytt för mig för det är verkligheten i förskolan. Tragiskt men sant. Vill ni läsa? Varsågoda! http://www.kuriren.nu/nyheter/default.aspx?articleid=6786731

Dagen har varit jättejobbig. Inte mycket energi över utan det har varit soffhäng mest hela tiden sedan jag kom från jobbet. Men så var det den lilla detaljen att jag hade bokat träningspass. Så nära jag var idag att avboka pga av att energin var slut har jag aldrig varit. Men jag har bestämt mig, att avboka för att jag har en dålig dag ska jag ALDRIG göra. För jag vet att jag mår bra när jag är där och att träningen kan göra så att den delen av dagen som är kvar efter jag tränat blir betydligt bättre än den var före. Sedan är jag så rädd för att om jag en gång avbokar pga dålig dag så kommer jag att göra det igen, och igen, och igen och till sist tar jag mig aldrig mer dit. 
Idag tog jag mig det och det är jag glad för. Det var ett helt underbart pass med underbara deltagare (för det gör jättemycket vilka de andra är) och en underbar instruktör. Jag lovar, så hårt jag körde idag har jag aldrig gjort, jag krigade till och med mer än jag gjorde i måndags. Och det var så jäkla underbart fantastiskt härligt! Nu efteråt har jag fått ny energi och det känns som att kvällen slutar bättre än den hade gjort om jag inte tränat. 

Jag åkte inom Källan på väg hem efter jobbet. För ett tag sedan berättade jag att jag beställt en present till nya vänner, det var till mina Källanvänner. Egentligen har ni redan sett presenten utan att ni visste att det var till Källan, det var nämligen den här:

 

 

 

Det är ju så att är man på Källan så finns det en anledning. Livet har gått en annorlunda väg en vad man tänkt sig och det är inte alltid lätt att acceptera. Därför tycker jag att sinnesrobönen passar bra på Källan. Även om man inte har en tro på Gud kan man ta till sig budskap och det tror jag att alla kan göra. Jag hoppas den ska komma till glädje för dem och vara till hjälp dåliga dagar. 

Jag glömde en sak förrästen, tavlan är beställd från http://www.homeforliving.se/ 

Såja, då var dag ett avklarad. Två timmar, 7.30-9.30 var jag på jobbet. Ett väldigt stort steg för mig. För mig var det absolut viktigaste att vara där och inte att prestera en massa. Men lite gjorde jag, lite typiska morgon-på-förskolan-saker. Och det kändes bra, riktigt bra. Nu är jag helt slut och ska snart släcka ner världen och blunda en stund på soffan. Sedan blir det inte så mycket mer som händer idag, så lite som möjligt ska göras så jag orkar med resten av veckan. 

Jag lovar, hade jag skrivit något igår hade hela inlägget behövt censurerats då min dag var så genomhemsk en dag bara kan bli. Även om det bara är några dagar kvar till påsk så hade den värsta häxan av de alla redan infunnit sig i vårt hus och vem det var kan ni nog lista ut. Fy för den lede vad kasst jag mådde. Förmodligen var det allt som hänt tidigare i veckan som landade och därför blev det som det blev. Tog mig trots att jag mådde dåligt iväg till gymet för mitt söndagseasylinepass men inte ens det kändes bra. Tungt var det och jag hade överhuvudtaget ingen som helst uthållighet. 

 

Idag känns det betydligt bättre även om jag känner av gårdagen. Jag bestämde mig för att göra något bra och få ut allt skit ur kroppen så jag bestämde mig för att gå på pensionärseasyline. Trots mitt mindre snälla smeknamn så är det ingen lätt historia. På schemat står det xbasic men den som någon gång varit på EL vet att allt beror på en själv hur mycket man får ut av det. Och jäklar vad jag slet idag, jag lyckades tömma mig till 100% men lagom till jag klev ut ur salen så kände jag ett behov att göra ytterligare någonting. Jag ställde mig på crosstrainern 15 minuter och körde sen lite axlar. Det var så underbart. Körde sen hem men väl hemma kände jag att jag inte fått nog. På med löparskorna (efter att blåst dammet av dem) och sedan gick och sprang växelvis 1,5 km. Mitt onda knä kände jag av då knästödet var hemma och konditionen var någon helt annanstans. Tänk att det kan vara så skönt att få plåga sig, för det var verkligen en plåga idag. Men nu efteråt känns det riktigt skönt. Nu känner jag att jag fått allt elände helt ur mig och det är dags att få till en bra vecka. Imorgon ska jag till jobbet, och det känns riktigt bra. Nu äta lunch!

 

 

Äntligen, på tisdag ska jag börja arbetsträna igen och det fram till den 30 april. Min handläggare på fk ringde på förmiddagen och vi bestämde att eftersom jag var inställd på att börja på tisdag så gör vi så. Den 8 april ska vi ha avstämningsmöte för att kolla av hur det går samt tänka framåt vad som ska hända efter valborg. Jag ringde till min chef och informerade henne och gav henne också mitt förslag på tider. Eftersom jag vet att det är förmiddagar som jag fungerar bäst la jag tiderna då förutom måndagarna då jag ska vara med på reflektionstiden på kvällen. Min chef hade lite synpunkter på tiderna men vi kom överens att jag ska gå dessa tider fram till mötet den 8 april. Det ska bli så härligt att komma igång och håll tummarna hårdare än hårdast att det ska fungera!

Eller Slottssprinten, så vet ni icke-skidintresserade vad jag menar. Detta har varit en dröm för mig i flera år att en dag få se dessa fantastiska skidåkare på riktigt och inte bara i tv-rutan. Så en dag i höstas föreslog den icke skidintresserade herr Ketchup att vi skulle åka till Stockholm och kolla på RPS. Direkt in på nätet och boka hotell och sedan var det bara att vänta, och vänta och vänta lite till. I slutet av januari när jag kollade in hemsidan så visade det sig att det fanns biljetter till VIP-läktaren, precis vid målet. Vem tror ni gick in och bokade biljetter där fort som attans? Sedan var det bara att vänta lite till....

 

Så igår var det ÄNTLIGEN dags. Efter en rejäl hotellfrulle, en liten vända på stan och sedan vila förmiddag så begav vi oss Drottninggatan ner och bort mot slottet. Vi var väldigt tidigt ute, nästan en halvtimme innan kvalet började var vi på plats på en då väldigt tom läktare väldigt nära målet. 

 

 

När finalerna började kvart i fyra var läktarna fulla och ljudvolymen högre än högst. Hejaklackerna syntes och hördes och faktiskt måste jag erkänna att norrbaggarna var de som lät mest även där var andra som syntes mer än väl. 

 

 

(Kortet var taget innan kvalet, och anledningen att den läktaren är full är att på den stod man gratis)

 

Vi hade kvar vår fina plats vid staketet och den var väldigt bra har det visat sig nu i efterhand. Jag hade självklart spelat in och när jag kollade nu ikväll så visade sig att varenda gång som åkarna kom på upploppet så syntes jag och herr Ketchup. Man ser tydligt hur jag skriker och hoppar och applåderar. Så lite kändis är jag allt där jag stod i svärmors röda jacka och den här snygga mössan på huvudet. 

 

 

När finalen var över och likaså säsongens sista sprinttävling så fortsatte jag autografjagandet som jag påbörjat dagen innan. Jag önskar att jag fått med fler men dessa väger tungt måste jag säga. Marit Björgen lyckades jag ropa till mig innan prisutdelningen då hon säkert hade annat i huvudet än att skriva autografer. När alla hade lämnat snön ställde vi oss utanför vallarbilen och husbilen för att försöka få en svensk autograf. När vi väntat en stund kom Anna Haag i fullfart utspringandes och jag ropade på henne och trots att hon hade ont om tid (hon berättade det) så tog hon sig tid att skriva, stort plus i kanten för henne!

 

 

En stor känga ska dock en viss norrbagge få, jag (och fler med mig) ropade flera gånger på honom men han bara blängde och visade inget som helst intresse att komma fram trots att han bara smååkte fram och tillbaka enbart några meter ifrån oss i väntan på prisutdelning. Ett litet leende kunde han åtminstone kostat på sig. 

 

Nu är vi åter hemma igen med massa fina minnen med oss. Jag ångrar inte en sekund att vi åkte iväg och fick uppleva detta. Hade jag kunnat hade jag hängt på till Falun igårkväll där tävlingarna fortsätter i morgon. 

 

 

 

Ny dag, och en väldigt spännande dag kommer det att bli. 14.00 smäller det, då börjar kvalet. 15.45 börjar kvartsfinalerna och då kan ni stackare som inte kan vara här se allting på TV. Jag och herr ketchup kommer stå på läktaren som är till vänster precis innan målet. Svärmors röda jacka kommer vara på liksom min snygga OSmössa. Runt halsen har vi dessa. 

 

 

 

 

Sen är det då bara den lilla detaljen, kommer jag att orka??? Inatt har jag sovit hyfsat och jag har bara mig själv att hålla reda på. Samtidigt kommer ljudvolymen garanterat vara hög och det kommer vara människor överallt. Jag känner redan nu att jag är lite slut i huvudet efter frukosten (som jag åt alldeles för mycket) eftersom där var mycket ljud pga akustiken. Reception och "matsal" ligger i en innergård med tak på. Det är flera våningar högt så man kan lugnt säga att det är högt i taket. Från vårt rum på tredje våningen ser det ut så här. 

 

I eftermiddags kom vi äntligen fram till Stockholm. Direkt gick vi till hotellet och checkade in och lämnade våra väskor. Sedan var det att ta sig bort till gallerian där det var lite jippo bl a kunde man tävla i stakning mot Brynte. Sedan kom Kikkan Randall och Teodor Peterson dit för intervjuer. Autografer fixades och även foton. Sedan bort till slottet för att hämta våra biljetter till vipläktaren. Vi kikade runt på vallarnas lastbilar (häftiga fordon) och kollade även på tyskarna när de var ute och testade skidor. 

Det tråkiga idag var att min nya (ny för mig åtminstone) gick sönder, trasig dragkedja var inte vad jag ville ha i den här kylan. Men problem är till för att lösas, vid middagen tillsammans med svärisarna bytte jag och svärmor jacka då hennes jackutbud är större än mitt här i 08-landet. 

 

Nu sova för att i morgon kolla på sista sprinttävlingen för säsongen, och förhoppningsvis även få fler autografer på mobilfodralet. 

Jag var hos psykologen igår eftermiddag. Det var över två månader sedan sist då jag trodde att efter jul skulle allt rätta till sig igen och att jag skulle börja arbetsträna. Så blev det inte riktigt utan jag dippade rejält istället och det var bara att ringa och försöka fixa hjärnskrynklar tid. nu äntligen hade jag tid och där var ett och annat att prata om. 

Det som tog mycket tid var allt strul som är nu med försäkringskassan. Jag beskrev oron jag kände att inte ha koll på läget och hur det speedar igång mig. Då sa han något bra. Han frågade om jag gjort det jag skulle, och det har jag självklart gjort. Bra sa han då, släpp det här nu, nu ligger det i andras händer. Och plötsligt blev allt så enkelt, jag behöver verkligen inte bry mig, nu får andra göra det de ska. Att jag sedan inte kan planera mitt liv är en annan sak. 

Då var väskan packad, skrivit ut bussbiljetter och bokningsbekräftelser, jag har gått igenom listan med barn/husvakten, andats femtinio gånger i minuten och bearbetat mig själv. I morgon 9.40 går bussen mot Stockholm och klockan 15 ska vi vara framme. Jag gissar att ingen har missat vad jag och herr Ketchup ska göra, vi ska titta på slottssprinten. "Bara" de 50 främsta i världscupen får vara med så det är verkligen de bästa av de bästa som är där. Detta är något som jag drömt om i flera år och det är ju så väldigt lång (ironi) till Stockholm så är det först nu som jag kommer iväg och får se mina idoler live. För att få se målgången extra bra har vi biljetter till VIP-läktaren vid målet. Så underbart kul ska det bli. Jag hoppas jag ska orka med för det lär vara full rulle. Det som kommer underlätta är att jag (förhoppningsvis) kommer att kunna sova en stund på bussen imorgon och på torsdag samt sova gott om nätterna då inte lilleman kommer att väcka mig. 

Jag överlevde kvällen! Sex vuxna och sex barn har gympat, ätit för mycket god mat, för mycket god efterrätt och på tok för mycket godis! De sex yngsta i sällskapet har stojat och stimmat precis så mycket som man bara kan när man är mellan 4,5 och nästan 10 år. Men vad roligt vi har haft och vad trött i huvudet jag är. När det lektes dansstopp på nästan högsta volym två meter ifrån där jag satt samtidigt som lilleman hade trumpetkonsert så blev det aningen för mycket för mig så då fick juvelerna förpassas till en annan del av huset. Halv tio packades bilen med man, barn och godisrester (ja, ni läste rätt) för att bege oss hemåt. Fem i tio in på maxi för att handla mjölk och sedan hem och slänga trötta barn i säng. Nu dags att sova för jag misstänker att jag behöver all vila jag kan få efter en sådan här kväll. Godnatt!

Jag har inte vilat idag, hur jag nu kunnat slarva med det. Och om en liten stund ska vi åka iväg och det lär bli en hektisk kväll. Just nu känner jag att jag är på väg att kollapsa. Kämpa kämpa, jag måste orka. 

Nästa vecka ska jag och herr ketchup på semester. Själva. Utan barn (känner visst behov av att andas djupt). Det innebär att vi ska ha barnvakt vilket händer sisådär en gång om året och då aldrig över natten. Så är det när man väljer att bo långt ifrån alla släktingar (vilket många gånger faktiskt kan vara skönt också). Samtidigt så har våra barn fått hänga med på allting, aldrig att vi t ex fixar barnvakt för att åka och handla som jag har hört att det finns de som gör. 

Åter till nästa vecka. På tisdag morgon 9.40 går bussen mot Stockholm, sedan är vi tillbaka igen halv 2 på torsdag. Vi ska bo på hotell, och titta på skidor!!!!!! På onsdag eftermiddag är det att stå utanför Stockholms slott och titta på världseliten i längdskidåkning. Så underbart kul ska det vara och jag misstänker att jag kommer att skrika mig hes (till mannens stora glädje då han slipper höra mitt tjatande på en vecka, minst). Men så var det det där med barnvakten. Jag måste skriva en lista. Vad som ska ske och när det ska ske. Det är gympaväskor, läxor, fiolorkestor, sängtider osv. För det är ju en vanlig vecka, för storasyster åtminstone. Då går det inte att ta dagen som det kommer, för att hon ska orka så krävs det vanliga tider. Alla dessa tider och rutiner är sådant som jag har i huvudet, som bara går av sig själv. Och nu ska det ner på papper, hjälp. 

 

Varje familj har sina rutiner och sina vanor som fungerar för just dem. Håll med om en sak, visst har vi alla någon gång tänkt att "men hallå, varför gör det på det viset, det är bättre de gör si eller så". Man är olika och har olika sätt att få vardagen att gå ihop. Som jag skrivit i tidigare inlägg så är rutinerna livsviktiga för mig, men det märks tydligt att barnen är trygga med de också. För att ta mornarna t ex, vi gör likadant varje vardagsmorgon. Det gör att vi slipper diskussioner och konflikter. Alla här hemma vet vad som ska göras och det skapar trygghet och lugn i familjen. 

Så här ser tidningen ut som hamnade i min brevlåda idag. 

 

 

Det är en tidning som Lärarförbundet, dvs mitt fackförbund, ger ut. Precis som i alla tidningar så läser jag ibland mer, ibland mindre och ibland bläddrar jag bara igenom den snabbt. Men i detta numret handlar det mycket om:

 

 

Tjohoo, tjohet, jag är inte ensam (precis som om jag trodde det)! Där är många sidor som handlar om olika lärarkategorier som berättar om sin arbetssituation och där är även tre artiklar som handlar om lärare som blivit utbrända, eller fått utmattningssyndrom som det så vackert heter. 

 

En av dessa lärare är Tanja, som arbetar som fritidspedagog. Mycket av det som står i artikeln känner jag igen, här kommer ett exempel: 

 

Just det här att ha ett påklistrat (för påklistrat är det!!!!!) smajl på jobbet känner jag så väl igen. Jag skulle aldrig aldrig aldrig möta barn eller föräldrar och se arg eller ledsen ut. Man vill hela tiden visa att man kan och orkar och man gör hela tiden allt, precis allt för att barnen på förskolan ska ha det bra. Aldrig att jag skulle göra något på jobbet för att jag själv ska må bra på barnens bekostnad. 

 

En annan sak som jag också känner igen är hennes beskrivning av utmattningskänslan: 

 

Precis så är det för mig också. När jag är helt slut i huvudet så ser jag också ut som en gammal gumma. En väldigt bra beskrivning som jag inte tänkt på innan men som jag känner igen. För några veckor var jag tvungen att åka till Maxi en kväll. Jag hade haft en riktig bad day och ville bara lägga mig ner och sova, men genom att göra det får vi ingen mat. Jag tog mig igenom Maxi men när jag väl passerat kassorna orkade benen inte längre. Genom att hänga över kundvagnen och ta små små steg lyckades jag till sist ta mig ut till bilen. Snacka om att se gammal ut, jag som bara är 25 (hade storasyster läst detta hade hon vrålat: mammmmmmmaaaaaa, du är 37). 

 

För mig kommer inte innehållet i tidningen som en överraskning. Jag kan själv bara uttala mig om förskollärarnas situation då det är som förskollärare jag arbetar. Jag började arbeta 2001. Det var tufft på många vis redan då men det har blivit mycket mycket sämre. 

 

* Barngrupperna och antalet timmar per anställd har ökat mängder! När jag började arbeta så räknade man 200 omsorgstimmar (dvs hur många timmar ett barn är schemalagd)  / anställd / vecka. Efter några år ökade man den siffran till 220. Nu räknar man inte så längre heter det, men om vi säger så, den siffran är MYCKET högre idag. 

 

* En reviderad läroplan där ett större ansvar ligger på förskollärarna. Har ni inte läst den så tycker jag ni ska göra det. Jag säger inte att det är fel att vi fått större ansvar, däremot måste vi få ut tid till att utföra de uppgifter vi ska göra. 

 

* Femtielva planer ska skrivas eller revideras. Dessa eländiga planer har alltid funnits men förr var det (oftast) förskolecheferna som skrev dem och vi behövde "bara" läsa igenom och komma med synpunkter. 

 

* Kvalitetsredovisning. Ska göras fortlöpande under året. Både bra och dåligt, men det tar tid jämfört mot förr då vi hade en dag per läsår då vi arbetade med den. 

 

* Budget. Idag får vi en summa pengar som ska räcka till toapapper, diskmedel, material osv osv osv. Vi får själva lägga förskolans budget och stackars oss om den inte går ihopa. Förr fick vi en liten summa pengar som skulle räcka till barnens material, resten fixade förskolechefen. 

 

* Alla dessa grupper, t ex lagledarträff, samverkansgrupp, dokumentationsgrupp osv osv. Det tar tid. Jag säger inte att det inte är bra men återigen, det tar tid. 

 

 

Listan kan göras längre men med min överbelastade hjärna så får det här räcka. Av det som står på listan får vi ingen som helst extratid till att göra, det ska bara göras!!!!! Och stackars oss om det inte görs. Det är inte som många tror att på förskolan (eller dagis som vissa påstår att det heter) så passa man barn, man leker bara lite med dem och bra har personalen där för maten blir serverad och där är en städerska som städar. Arbetet är så mycket mer. 

 

Oj, rekordlångt inlägg, men jag hoppas att ni orkade läsa hela. 

 

 

 

Storasysters lärare måste vara den mest fantastiska lärare som finns. Hon tog direkt tag i problemet då det inte är första gången det blir bråk i klassen och skulle koppla in kuratorn IGEN! Storasyster berättade att de hade pratat om det i skolan under läraren ledning men några detaljer fick jag inte veta. Däremot kom det hem ett brev idag som vi skulle skriva under och lämna tillbaka till läraren så hon visste att vi föräldrar hade sett det. 

 

Nu i eftermiddag har jag haft ett telefonsamtal med min läkare. Under avstämningsmötet med försäkringskassan för några veckor sedan bestämdes att jag och min läkare skulle via telefon kolla av läget. Allt gick bra fram till att min läkare kollade upp tiden för nästa avstämningsmöte som skulle varit nästa vecka. Det visar sig att mötet är prelimenärbokat den 8 april! Och vi skulle ha möte innan jag börjar arbetsträna den 26. Jag frågade hur jag skulle göra då, börja arbetsträna den 26 eller vänta till efter mötet. Jag berättade att jag var så inställd på att börja nu (+ att jag fixat med fritidsplats för storasyster osv) så jag ville helst börja som planerat. Då bestämde jag och läkaren att jag skulle prata med min handläggare på försäkringskassan och säga hur jag tyckte och läkaren skulle även hon ta kontakt angående mitt läkarintyg. 

Jag ringer till min handläggare och det går direkt till den automatiska rösten som (nästan) alltid kommer fram: "den du söker" och så brukar det vara att han är på tjänsteärende eller gått för dagen eller något sådan. Men idag får jag veta att min handläggare inte är i tjänst och att jag därför inte kan lämna meddelande till honom. Sedan kommer min handläggaresröst (som den alltid gör efter den automatiska rösten) och säger sitt namn och att jag kan lämna namn och nummer efter pipet. Så från att haft fullständigt koll på läget vet jag absolut ingenting! 

 

Det här att inte ha koll på läget är det absolut värsta jag vet. Och nu har jag verkligen inte koll på läget. Usch usch usch usch. Men jag andas djupt (sisådär femton gånger i minuten) och bestämmer mig för att testa ringa i morgon igen och får jag då inte tag på honom så ska jag ringa min vårdcentral och försöka få tag på sjukskrivningskoordinatiorn (som brukar vara ledig torsdag em och hela fredagen så det kan jag väl glömma). 

Det är väl ingen som att missat att en 13-åring har tagit livet av sig efter att utsatts för mobbing och hatmeddelanden på nätet. I samma veva som detta händer och media skriver mycket om näthatet, så sitter det två nioåringar och gör en film på moviestarplanet. I filmen hängs en klasskompis ut. Man skriver att man hatar klasskompisen och "stick nu innan jag slår dig på käften". De är nio år som skriver detta!!!!! Fatta, nio år! Behöver jag säga att det var en väldigt ledsen och upprörd storasyster som berättade det här för mig och visade mig filmen. Hon är inte den som är hatad och det är inte hon som har gjort filmen. Jag fick veta att bråken är igång i skolan igen, efter att det varit lugnt ett tag, och nu väljer man att fortsätta bråken när man kommer hem via datorn. Det är inte första gången elakheter skrivs. I höstas var det storasyster som drabbades då det kom mindre trevliga meddelanden på MSP (moviestarplanet) där det stod att hon är dum, ful osv. När barnet som skrev det konfronterades påstod hon att hon var "hackad", dvs att någon tagit över hennes konto och skrivit elakheterna. Det som är konstigt att hon har kvar kontot fortfarande och att det bara blir "hackat" när det har bråkats i skolan. Som den besvärliga mamman jag är tog jag kontakt med föräldrarna, de visste ingenting om detta, "jag vet inte vad hon gör vid datorn, jag förstår mig inte på det". Det skrämmer mig, det finns alltså nioåringar som får använda datorn fritt utan att föräldrarna vet vad deras barn gör. Är det bara jag som anser att man behöver vet vad barnen gör vid datorn?

 

Att sitta vid datorn och skriva något är lätt, det är så lätt att skriva något och sedan trycka på skicka-knappen. Sedan går det inte att ta tillbaka det. Det är lika hemsk som att någon får höra i skolan att h*n är ful, dum, tjock osv eller att h*n blir slagen eller spottad på. Vilken förälder skulle acceptera att deras barn blev utsatt för något sådant eller att ens barn utsätter andra för det. Men bara för att det sker i hemmets lugna vrå så är det plötsligt ok att det sker. Jag har tänkt många gånger att förbjuda storasyster att använda datorn och själv lägga ner fb och allt annat man gör på datorn. Samtidigt tar man bort en hel värld då som för mycket gott med sig. Skulle vi lägga ner datoranvändandet så anser jag att det onda har fått segra över det goda genom att jag ger mig och det tycker jag inte är rätt. Istället skulle jag önska att fler föräldrar skulle ställa krav på sina barn, ska de sitta vid datorn ska föräldrarna veta vad de gör där. Se till att föräldrarna har inloggning till diverse "gubbar", gå in och se vad som skrivs. Förklara för barnen att det inte är ok att skriva elaktheter. Är jag ensam om att tycka såhär?

 

 

Idag har jag och lilleman sovmorgon. Eftersom jag har sjukgymnastik på onsdagseftermiddagarna så skjuter jag lillemans tid så han lämnas på förskolan senare eftersom han är där hela eftermiddagen. Nu har vi spelat memory, gissa vem som vann. 

 

Idag var det sista Källan för mig, tror jag. För när jag börjar arbetsträna tror jag inte jag får ihop schemat så det fungerar att både jobba och var på Källan, tyvärr för det hade varit skönt om jag kunnat fortsätta där. Tiden på Källan kommer jag bära med mig i hjärtat. Där har varit mycket skratt och en och annan tår men mest har det varit massa kärlek och omtanke om varandra. Därför känns det lite trist att inte kunna fortsätta. Samtidigt har mitt mål hela tiden varit att komma igång och arbeta igen. Det är lite konstigt egentligen, jag kommer sakna något som jag önskar jag aldrig skulle behövt ha. För det är ju pga min sjukdom som jag kommit till Källan och vem vill vara sjuk? Fast när läget nu är som det är, så är jag mer än tacksam att Källan finns och att jag fått lära känna dessa underbara människor och fått vara en del av den gemenskapen. 

 

 

Vilken dag det var igår. Dagen började med ett avslut och slutade med en nystart. Igårkväll var jag på mitt nya arbete och hälsade på och det kändes bra. Vi satt och pratade lite om hur de arbetar och vi gick igenom barnen lite snabbt. Visserligen har jag glömt hälften men bara att ha varit där och fått träffa kollegerna och hört barnens namn en gång gör att jag känner mig mer förberedd när jag väl ska börja på riktigt. 

 

Väl hemma igen undrade jag dock vad jag gett mig in på. Det var trötta barn och en sliten herr Ketchup jag kom hem till. Sedan gjorde de inte saken ett dugg bättre att jag började känna av den totala överdos av intryck jag utsatts för under dagen började sätta sina spår. En tuff timme blev det innan barnen kommit i säng. Nu på morgonen har jag känt av gårdagkvällen men just nu känns det ok. Och om en timme är det dags att bege sig till Källan <3

Så har jag varit på mitt gamla jobb och sagt hejdå, fikat, kramat och framförallt packat ner mina saker. På samlingen började jag med att säga att jag varit hemma jättejättejättejättejätte (och sen då 15 jätte till) länge och varit sjuk, sen kom jag inte längre förrän ett av barnen sa med massa kärlek i rösten "och nu är du äntligen tillbaka". Det var ju det, jag var tillbaka en liten liten stund men sedan fick jag förklara att jag var där för att säga hejdå. Jag försökte berätta så bra som möjligt för dem, att jag varit sjuk och inte fått (kunnat) arbeta men att jag nu var så frisk så att jag fick arbeta igen men på en annan förskola så jag inte skulle bli sjuk igen. Då kom nästa underbara kommentar "gå hem med dig fort så du inte blir sjuk", bara att förklara igen att självklart kan jag vara hos dem och hälsa på men inte arbeta där. Det kändes konstigt men samtidigt bra att göra det, det är snart nio månader sedan jag blev sjukskriven så egentligen är det en evighet sedan jag slutade även om jag stått som en i arbetslaget. Under den tiden som jag varit borta har det hänt mängder där, nya arbetssätt och nya sätt att tänka, utvecklingen har gått framåt mängder och det känns sådär att inte fått vara med på tåget, det har ju varit hit jag velat komma. Istället blir det på ett nytt ställe jag får vara på och få vara med på deras tåg istället. 

 

De avskyvärda måndagskvällarna (vår planerings/reflektions/mötes/utvecklingstid) ska jag vara en del av, allt för att komma igång igen. Ikväll ska jag åka ut till min nya arbetsplats för att hälsa på och känna på allvaret lite. Jag inbillar mig att det ska gå lättare att komma igång sedan och det ska bli skönt att få sitta ner i lugn och ro utan barngrupp och prata med mina nya kolleger. Min kaffekopp ska direkt in i hyllan, den har jag haft med mig sedan jag fick den på min examensdag och är väldigt viktig för mig. 

Jaha tänker ni, och??? Det stora med att jag sovit gott inatt är att jag gjort det fast jag minskat ner min sovagottochintevaknahundragånger-medicin. Nej, det här är ingen sömnmedicin à la droganerfullständigt. Den klassas inte som en sömnmedicin eller ens som insomningsmedicin utan den är mycket svagare än så. Men för att sova behöver jag den, och åter nej, det är inget jag inbillar mig. Och även om det hade varit inbillning och "tankens kraft" så är det värt att ta mina små piller varenda kväll för att få sova.

Så det inlägget skulle handla om. Igår kväll var jag tröttare än tröttast och tänkte varför inte testa att minska ner. Jag visste att jag inte hade några tunga saker idag att göra idag så sova igen det jag eventuellt skulle missa skulle jag kunna göra. Men det behövs inte, jag har sovit bra (dvs bara vaknat 2-3 gånger och somnat om ganska fort igen) och känner mig hyfsat utvilad.

Det är vad jag är. Det var fantastiskt vackert barnen sjöng och Camerata Nordica spelade. Jag satt och njöt hela tiden samtidigt som en och annan stoltmammatår fick torkas bort. Men bäst var det på slutet då Camerata Nordica behövde förstärkning av tre fiolspelande barn. Och gissa vem en av dem var, storasyster!!!! Hon har varit så nervös för detta och när allt blev kaos igår så sa hon att om jag inte kom skulle hon minsann inte spela. 

 

I morgon skulle jag åkt till mitt arbete och packat mina saker och haft stort kramkalas. Men så i eftermiddags fick jag klart för mig att att konserten som jag enbart trodde var ett skolprojekt i storasysters klass, även var för oss föräldrar. En sådan sak gör att jag speedar igång direkt. Det värsta jag vet är när jag inte har koll på läget, det fungerar inte just nu. I samma veva kom herr ketchup hem och han började ringa runt och ta reda på fakta. Tillsist fick han tag på läraren som inte förrän idag hade fått all information (vilket egentligen är en helt annan historia). Storasyster var jätteledsen och sa att hon skulle vägra spela fiol imorgon om jag inte kom och jag var tvungen att planera om min dag (vilket inte är det lättaste för mig). Till sist löste det sig så att jag ska till jobbet på måndag istället och i morgon blir det till att försöka ta sig in på konserten trots att det krävdes anmälan. När min omplanering var klar, kunde jag andas lugnt igen. 

 

I övrigt har dagen varit bra. Jag trodde att jag skulle ha värsta baksmällan idag efter ullaredsresan men så blev ej fallet, tack och lov. I eftermiddag har jag varit på gruppträningen hos sjukgymnasten och där kunde jag verkligen slappna av. När vi hade övningen då vi skulle ligga på golvet vaknade jag plötsligt av att jag började snarka. Så slappna av kunde jag, med råge. 

Sen eftermiddag rullade vi in i vår lilla stad igen. Till skillnad från när vi åkte igår så hade vi betydligt mer saker i bilen nu. För vi har varit i:

 

 

 

Då var det morgon och äntligen har jag fått stiga upp. Duschen avklarad, bäddat har jag gjort och det innan klockan 7. Jag har inte sovit speciellt bra inatt och förmodligen är det baksmällan som börjar komma krypande. Gårdagen var jättetuff men eftersom jag bara har haft mig själv att hålla reda på har det gått bra. Jag har kunnat stänga av mot omvärlden när det har behövts, men det viktigaste har ändå varit det förträffliga sällskapet som är med på resan. Nu hör jag hur det börjar röra på sig, dags för en ny dag!

 

Mitt rum!

En liten roadtrip är jag ute på. Med goa människor. 

 

 

Vilken dag det blev. Först Vasaloppet med seger till Jörgen Aukland (norrbagge) men det Brinken var inte långt efter och körde in på en hedersam fjärdeplats. 30 minuter efter de första hade passerat mållinjen i Mora var det dags för starten i VM:s sista distans dvs femmilen för herrar, klassisk med masstart. Norrbaggarna har fullkomligt krossat nästan allt motstånd i VM och Northug var favortitippad även Johan Olsson hade stor chans. Jag valde som bekant att stå på crosstrainer och ställde mig på den en halvtimme in i loppet. Och vilket lopp det blev. Efter bara någon mil stack Johan och fick den sympatiske schweizaren Dario Cologna med sig. Men deras samarbete blev kortvarigt, i en utförskörning föll Cologna och Johan fick i 3,5 mil köra helt själv. Inte förrän på upploppet vågade jag hoppas att han skulle klara det och självklart gjorde han det. Ett välförtjänt guld till Johan Olsson blev det. Mitt i denna dramatik står jag på helvetsmaskinen, jag menar crosstrainern, och trampar på. Det blev 103 minuters trampande och nu några timmar senare känns det i kroppen. Fy för den lede vad slut jag är, det känns både i rygg, ben och armar. Undra hur jag ska må i morgon? Men i huvudet känns det fantastiskt, snacka om att tömma huvudet på elände och trots att jag är helt slut har jag fått massor av energi. 

 

Och hur det gick i VM? Facit blev 6 silver och 1 guld, mer än godkänt till våra fantastiska skidåkare. 

I förmiddags skrev jag ett inlägg som handlar om mina tankar från i fredags. Jag har efter det fått en liten antydan från en person att det jag skrev om min chef kan missuppfattas. Det jag skrev var det här:

 

Havregrynsgröt med jordgubbar och banan, kaffe och vasaloppet på tv. Sämre uppladdning inför en femmil kan man ha.

 

 

Beslut nr 1 är angående eftermiddagens aktivitet. Idag överger jag easyline och ställer mig 1,5 timme och trampar härhemma istället. På det viset har jag inte så mycket dåligt samvete när jag kolla på femmilen. 

 

Det andra beslutet är var jag ska arbeta om några veckor. Och vet ni, det här beslutet togs egentligen redan i fredags eftermiddag strax efter 2. Självklart är det alternativ nr 1 som gäller, det andra alternativet var egentligen aldrig något alternativ när förutsättningarna presenterades för mig. För om jag skulle gå på det så hade det inte tagit många veckor innan det smällt till igen och jag hade tagit ett gigantiskt steg bakåt. Om vi säger så, jag var inte så glad på min chef i fredags. Jag tycker hon kunde talat om redan i måndags att jag skulle vara på tre avdelningar och bara arbeta eftermiddagar för då hade vi inte behövt lägga tid på att besöka det stället. Men jag vet inte varför hon agerade så, men det fanns förhoppningsvis någon orsak till att hon gjorde som hon gjorde.  

 

Varför skrev jag då som jag gjorde i fredags och lät er tro att jag inte visste hur jag skulle göra. Jag valde att lägga fram det på det viset istället för att skriva vad jag egentligen kände för då är risken väldigt stor att mina ord inte hade varit så trevliga. Sedan ville jag också ha in era åsikter ifall någon kunde se något som jag inte tänkt på. Samtliga som kommenterat (många har skickat pm på facebook) tycker alternativ 1, det som jag redan bestämt mig för. Och det känns väldigt skönt och det är ännu mer längtan jag känner nu till jag ska börja arbeta igen. Så min lille Nisse Blå får vackert rulla på stora vägen ett tag till även om det blir några minuter kortare än innan. 

Igår skrev jag inget, så här kommer ett morgoninlägg istället. 

 

Idag vet jag vad jag ska göra. Problemet är bara om jag först ska kolla tv hela dagen och sen åka till bästa gymmet för 40 min easyline eller om jag ska förena nytta med nöje och ta 1,5 timme helvetesmaskin (crosstrainer) när klockan närmar sig 13 och stå och trampa till VM:s sista distans dvs femmilen. Snacka om ilandsproblem. 

 

 

Storasyster i familjen är en handlingskraftig ung dag som vet vad hon vill, på gott och ont. Förra veckan klagade hon på att favorityoggin inte smakade som vanligt. Jag, som den elaka mamma jag är, bad henne sluta tramsa sig och äta upp istället. Storasyster var väldigt envis och sa att nej, det går inte, yoggin smakar som godis. Säkert tänkte jag men tillsist gav jag med mig och smakade yoggin och ja, den smakade godis. Sommarbärssmaken hade bytts ut mot någon konstig tuttifruttismak och var på tok för söt. Eftersom vi skulle ut på vår lilla resa så diskuterades inte saken mer utan föll i glömska. Men i måndags morse när frukosten skulle intas och ny yoggi öppnades var det samma sak, yoggin smakade godis. Storasyster bestämde då sig för att kontakta Valio som tillverkat yoggin och i mailet skrev hon såhär: 

 

På mötet i måndags togs beslutet att jag slutar på min förskola och ska börja på en annan. Jag fick två valmöjligheter av min chef och idag har jag varit och tittat på dessa ställena.

 

Ställe nr 1  har jag varit på vid jul när det varit sammanslaget. Den aktuella avdelningen är en småbarnsavdelning med 16-17 barn men inte alla samtidigt. När jag kom in i hallen kände jag redan där ett lugn och efter att tittat runt och pratat med personalen kände jag fortfarande lugnet. Min Nisse Blå kommer att få rulla men det blir kortare sträcka än vad jag har idag (eller rättaresagt, när jag arbetade på min fd arbetsplats). 

 

Ställe nr 2 är en förskola med två avdelningar där man måste gå igenom den ena avdelningen för att komma in på den andra. Hallen är gemensam för de båda avdelningarna och där är sammanlagt 30 barn men då nästan alla barn är schemabarn är de inte där samtidigt. Förskolan är placerad i ett servicehus och i andra änden av servicehuset finns ytterligare en en-avdelningsförskola som det samarbetas mycket med. Väljer jag den förskolan kommer jag fram till sommaren arbeta på samtliga tre avdelningar i "huset" och mestadels eftermiddagar (detta går inte att ändra). Dock har jag cykelavstånd till den förskolan. 

 

Vilken tycker ni jag ska välja????