fruketchup.blogg.se

Det är knappt jag vågar skriva det....JAG MÅR BRA!!!!!!!!! I alla fall betydligt bättre än jag mått på väldigt väldigt länge. Jag har haft energi nästan hela dagen och jag har känt någon slags inre frid som jag inte gjort på evigheter. Och för första gången på 1,5 vecka har jag inte haft ont i bihålorna. 

 

Det är en sådan gokänsla detta att må bra så jag bara njuter. Sedan vet jag att jag kan vakna i morgon och känna något helt annat men det tar jag då, ikväll ska jag njuta. 

 

 

 

Jag skulle kanske skriva en liten dagsrapport också. Och den är inte lika deprimerande som den var igår då benen knappt inte bar mig och jag var tacksam att jag hade en vagn att luta mig mot påväg till bilen efter att ha handlat. Idag har jag stått på benen någorlunda. Ett litet "psykbryt" (det är när orken tryter och jag säger många mindre vackra ord som jag inte tänker skriva här) har jag haft bara och det är inte illa för att vara mig. Det är knappt att jag vågar skriva det men kan det ha vänt nu och är det påväg åt rätt håll? 

För ett tag sedan skrev jag om saker som jag mår bra av. Här skulle jag lägga in en tjusig länk men trots att underbara Trullsan skrev en tjusig instruktion så fattar jag inte hur jag ska göra, och då är det mitt huvud det är fel på, inte instruktionen. Tillbaka till det viktiga, i det inlägget lovade jag att jag skulle skriva om Källan och inte förrän idag har jag blivit färdig att göra det. 

 

Jag vet inte när jag hörde talas om Källan första gången men längesen är det, och då trodde jag aldrig att det skulle vara något för mig. För Källan är för de som av en eller annan anledning inte arbetar, arbetslös eller sjukskriven. Det är i vår lilla stadsdelskyrka som Källan håller till och jag är otroligt glad att kyrkan tar på sig att ha en sådan grupp, det är guld värt. Sent i höstas så började jag känna att jag drog mig för att vara bland andra människor och framförallt i situationer då jag inte hade 100% koll. Att lämna/hämta på förskolan eller vara på gymmet var inga problem men i övrigt var det tufft. Det blev mer och mer att jag "bara" var hemma och låg i soffan och nästan varje gång jag skulle gå hemifrån var det inte lätt att göra det. Vid ett tillfälle när jag var i kyrkan för att lyssna när storasyster spelade så snokade jag litegrann om Källan och bestämde mig för att gå dit tisdagen efter. 

 

Tisdagen kom och jag traskade iväg, men någonting hände, när jag var nästan ända framme vid dörren så vände jag. Jag vågade inte att ta steget in och istället gick jag hem och tyckte synd om mig och låste in mig ännu mer. Två dagar senare hade jag tid hos psykologen och jag tog upp den här situationen som med två dagars distans var komisk, även i mina ögon. Jag och psykologen pratade om vad som hänt i mig, hur tankarna gick hos mig när jag var på väg dit och när jag vände och gick hem igen. Efter ett långt samtal bestämde vi att jag skulle ge det en chans till. 

 

När det blev tisdag igen bestämde jag mig för att gå dit. På vägen dit träffade jag en kollega och vi stod en lång stund och pratade. Under tiden kom en bekant (snarare en före detta granne, och storasysters förskolekompis mamma, så ingen jag känner egenligen men vi hälsar alltid) och gick förbi. Jag tänkte inte mer på det utan när jag och kollegan pratat klart insåg jag att tiden var inne och jag gick iväg mot kyrkan. Jag var så fruktansvärt nervös så benen skakade och svetten rann av mig men jag tog mig fram till dörren och öppnade den och GICK IN!!!!! Jag hade gjort det. Där inne mötte jag denna bekant och jag fick ett stort leende och vi blev nog lika paffa båda två att se varandra där. Då kände jag att jag kommit rätt. Efter fika, mycket prat om allt och lite till så var de två timmarna till ända och dags att gå hem. Och det var så skönt att kunna säga, vi ses om en vecka. 

Nu är Källan ett måste för mig. Dit går jag varje tisdag och känslan när man kommer in och möts av ett leende och en stor kram (för vi kramas alltid när vi kommer) är så fantastisk. Man känner sig välkommen och man kan gå dit även när man har en urusel dag. Det ältas inte sjukdomar där men har man en dålig dag får man gråta en tår och man blir tröstad för alla vet hur det är att må dåligt. Så nu vet ni vad Källan är!

Då var mötet klart och jag har placerat mig i min kära soffa. Det är mycket som snurrar i tankarna men jag ska försöka skriva ner lite kort vad som bestämdes. 

 

Jag är helt sjukskriven till och med den 24 mars. Efter det är det tänkt att jag ska ut och arbetsträna. Men det kommer inte vara på den förskolan jag har arbetat på utan jag ska till ett nytt ställe. Min chef har hittat två ställen som hon tror det kan bli bra på där det är betydligt färre barn än vad det är på "min" förskola. På det ena stället har jag varit på i samband med att det har varit sammanslaget vid jul, det andra stället har jag aldrig varit på och vet bara på ett ungefär var det ligger. På fredag ska vi till båda ställena och titta och känna efter var det kan bli bra. Det känns konstigt men postivit tänkande, det ska bli bra! 

 

Just nu sitter jag här och väntar på att mina kolleger ska ringa. Jag ringde till dem men då var där full rulle så jag bad dem att ringa upp. Eftersom jag nu vet att jag inte kommer att komma tillbaka så vill jag berätta det själv för dem, jag tycker det känns bättre så än att chefen bara ska ringa dit och berätta det. Så därför sitter jag här nu med ett färdigt utkast som bara väntar på att hamna i bloggen. 

 

Jag kan förrästen också passa på att berätta att mitt sköldkörtelprov var bra, inga fel där inte. 

För ett tag sedan skrev jag om saker jag mår bra av. Men vad mår jag dåligt av? Vissa saker har jag redan skrivit om men här kommer listan:

 

* Brist på rutiner är dåligt dåligt dåligt. Likaså när mina rutiner bryts. 

 

* Höga ljud och mycket ljud och ljud som varar länge. Det kan vara när tv:n står på, en av gullungarna spelar nintendo med ljudet på, den andra sjunger och någon pratar med mig, allt detta samtidigt är kaos i mitt huvud, och det behöver inte ens vara alla dessa ljud. Även i en situation när många människor pratar samtidigt och volymen är hög så är det tufft. 

*När någon rör vid mig och jag inte är beredd på det. Det värsta är när någon rör vid mig med kalla händer. Det är ett typiskt skämt, kalla händer på nacke eller innanför tröjan men för mig är det inget skämt utan det blir istället som en explossion inuti mig. 

* Hålla flera bollar i luften samtidigt. Förr var det inga som helst bekymmer utan något som var min vardag, nu går det inte. 

* Brist på sömn. Inte bra. Men det är det inte för någon. 

 

* När jag inte har kontroll över en situation. Jag ger mig aldrig in i en situation om jag inte vet vad som förväntas av mig eller om jag inte har en flyktplan. Överaskningar klarar jag mig alltså utan. 

 

* Krav. (jag skulle förklara bättre vad jag menar men hittar inte rätt ord ikväll)

* Stress, jag tror inte jag behöver förklara närmare. 

 

* Andra människors goda råd. Detta låter egentligen galet men så är det. Jag har fått så otroligt många goda råd vad jag ska sysselsätta mig med, äta för mat osv osv osv osv men för mig skapar det ofta ett kaos då det inte fungerar för mig och jag måste försöka hitta tillbaka till de saker som fungerar. 

* Andra människor som lägger sig i. Ni kommer ihåg inlägget om stackars herr ketchup (hur gör man när man ska lägga in en länk till ett inlägg, det hade varit bra att kunna nu). I det inlägget stod där om hur andra människor lägger sig i vem som gör vad i vårt hem. Men förutom det finns det även de som lägger sig i hur vi möblerar, lagar för mat, var vi handlar, hur vi uppfostrar våra barn osv. Det är inte heller ok. Innanför våra dörrar är det vi som bestämmer hur saker och ting ska skötas, ingen annan. Viktigt viktigt viktigt! När det gäller hur andra människor agerar i vårt hem och när de ger mig goda råd så tror jag absolut inte att det handlar om elakhet. Jag är helt säker på att det är en god tanke bakom men det fungerar inte nu. 

Nu är jag hemma igen och det är skönt!!! Jag och barnen har varit hos en person som jag trivs väldigt bra hos och det underlättar väldigt mycket när jag mår som jag gör. Som ni förstått så har jag inte mått något vidare den här veckan. Bihåleinflammationen gör sitt men även total avsaknad av rutiner samt att jag haft människor omkring mig hela tiden gör att jag känner mig som ett vrak. I morgon är det skola och förskola igen och det innebär att jag får tillbaka rutiner igen. Morgonen börjar dock med möte med läkaren, försäkringskassan, chefen och min stöttepelare. Min sjukskrivning tar slut i och med att februari tar slut, vad som händer i mars vet jag inte ännu, men förhoppningsvis i morgon förmiddag ska en och annan bit falla på plats. Rapport kommer i morgon fm. 

fick jag höra för en stund sedan. Så här, på allmän (tja, från en person åtminstone) begäran så kommer här ett inlägg.

 

Dagen började någorlunda. Efter en natt då den ena rumskompisen snarkade de värsta snarkningar jag hört och den andre rumskompisen (och även sängkompisen) hade mig som benstöd så var jag inte direkt pigg när sängkompisen tyckte att jag skulle vakna när klockan var kvart över 6. Frukost intogs sedan blev det vila innan dagens aktivitet tog vid. Tre stora och tre små tog sig till tropikariet för att titta på mer eller mindre trevliga djur. Det började bra, fina fiskar och hajar inspekterades och småfiskar knagade på fingertopparna. Sedan skulle vi in i regnskogen. Där förstod jag att det fanns sådana djur utan ben samt djur med 8 ben. Med lilleman i famnen tog det ca 15 sekunder att ta sig igenom. Efter det kollade vi in krokodilen, den var stilla.

 

Men sedan kom det värsta stället, där ormarna och spindlarna fanns. Min kära kusin (som jag efter denna upplevelse är evigt tacksam) gick före och rekade och talade om exakt var jag skulle gå och framförallt var jag skulle titta. Huga, behövde jag säga att pulsen låg på sisådär 183 och att svetten rann värre än efter ett easylinepass. Väl passerat så kom vi till gulliga apor som sprang omkring och spanade in oss. Efter lite lek var det dags att kolla in affären där det efter tårar och tandagnissel och en snäll moster var dags att lämna stället med några gosedjur i sällskap. Lunch intogs i ett överfullt gyllene måsen till barnens stora glädje och sedan hem. Under färden hem stod lilleman för underhållningen tills han slocknade två minuter hemifrån. Väl hemma intog jag soffläge och här sitter jag ännu. Om vi säger så, dagens sista timmar känns betydligt bättre än dagens första timmar. Snart sova, men jag funderar starkt på att flytta den snarkande rumskompisens säng två våningar närmre jordens mittpunkt så jag bara behöver väckas av sängkompisen. Sov gott!

som min mamma hade sagt. Ännu värre baksmälla idag vilket inte är kul när här är besök.  Gårdagen kostade på alldeles förmycket och idag har jag redan varit iväg och tagit nytt prov då någon apparat på vårdcentralen inte fungerade. Väl hemma igen har jag efter många om och men lyckats vila en liten stund men skulle behövt ligga i soffan resten av dagen och då ha helt tyst omkring mig vilket jag kan glömma. Nu måste jag försöka ta mig ner och fixa lunch. 

Då var det äntligen dags. Här är den, sista "sprutmedicinen", dos nummer 25, blandad med himmelsk röra, laktosfri. 

Nu äntligen har vi kommit in. Kvart över 10 gick jag och lilleman ut, tjugo i 1 gick vi in. Min planering sprack fullständigt men med trevlig sällskap både för mig och lilleman så blev det lite längre än den där timmen som jag tänkt vi skulle vara ute. Det är kramsnö och väldigt blöt sådan. Men med rätt kläder så är det inga problem, lillebrors overall och stövlar stod emot vätan trots att han mer eller mindre legat i snön sedan vi kom ut. Så även om det sved på kontot när kläderna inhandlades så är det värt varenda krona när man ser hur pass bra de är. 

 

Eftersom det var kramsnö så var vi bara tvungna att tillverka en snögubbe. Gubbe och gubbe, snarare monster med alla dessa ögon. Tur att lillemans bästa kompis plockade många kastanjer i somras så snögubben kunde dekoreras snyggt. 

 

Så har då sportlovet börjat på riktigt. Det känns visserligen som att lovet varat länge redan med tanke på hur sista halvan av förra veckan så ut här hemma med alla sjukdomar. Barnen är helt pigga igen medan jag fortfarande har min berömda hosta med ett rivjärn i luftrören samt 30 liter snor i näsan, jag är ju inte bara sjuk i huvudet nu utan även sjuk på riktigt som Herr Ketchup sa häromdagen med glimten i ögat. 

 

Dagen kunde börjat betydligt bättre än den gjorde. Herr Ketchups klocka ringde halv 6 då han ska till jobbet och vila upp sig, han får ju arbeta så hårt här hemma (IRONI!!!). Jag vaknade givetvis men lyckade somna om efter en liten stund. Sedan vaknar jag halv 7 av att någon KLAMPAR (tycker jag det låter som) uppför trappan, går in på storasysters rum, smäller upp rullgardinen för att sedan gå in i sovrummet där jag och lilleman försöker sova och börjar smälla med lådor. Jag frågar vad ¤(/&#%/# han sysslar med och får till svar att storasyster ska upp till skolan. Jag kan lugnt meddela att Herr Ketchup fortfarande lever även om han inte stod speciellt högt upp på min lista över personer som jag tycker väldigt mycket om. Han har dock avancerat uppåt på listan rätt så rejält efter ett förlåt. 

 

När jag kan sova så gör jag det. Det vill säga, om jag inte måste gå upp och barnen för en gångs skull sover, då sover jag med. Den halvtimmen, timmen, timmarna extra jag får sova underlättar väldigt mycket under dagen och gör att jag fungerar betydligt bättre. Jag är ingen nattuggla och sitter upp halva nätterna utan jag ser till att komma i säng tidigt, framförallt när jag vet att dagen efter är energikrävande. Och energikrävande är det när både jag och barnen ska vara hemma och jag därför inte kan vara säker på att jag kan vila middag. 

 

Vårt sporlovsprogram innehåller inte speciellt mycket sportande (undantagsvis längd-VM som börjar på torsdag). Istället blir det mycket soffhäng och massa mys då det fungerar bäst för mig. I mitten av veckan får vi finbesök och sen drar 75% av familjen till sydligare breddgrader. 

Det är synd om Herr Ketchup har jag fått höra ett antal gånger. För jag är inte snäll, har jag fått höra. För han måste göra sådana hushållssysslor som att diska och tvätta. Det som är ännu värre är att han inte får gå och sätta sig i soffan och ta det lugnt efter att han varit på sitt otroligt viktiga och jobbiga arbete. Han får heller inte ut och träna så ofta som han vill. Visst är jag en elak och lat fru. Tycker andra människor (för det är inte bara en person som sagt det), inte Herr Ketchup själv. Ja, ni läste rätt. Jag får höra att allt detta, inte rakt ut alla gånger utan ibland bara som små antydningar. Detta kan komma som en kommentar på vad jag gör. Har jag t ex varit och tränat får kan jag få höra att jag ska vara hemma och ta hand om min familj. Säger jag att Herr Ketchup är i tvättstugan får jag höra att det är min uppgift. Favoriten nu är att eftersom jag bara går hemma ska jag också göra mer än Herr Ketchup. Uppenbarligen har man då missat den lilla detaljen att jag är sjukskriven och därför går hemma. 

Så här är det, i vårt hem är det vi som bestämmer. Det är vi som bestämmer hur vi ska ha det, vem som ska göra vad och när det ska göras. Det är enbart jag och Herr Ketchup som har med den saken att göra, och det ska andra människor fullkomligt ge blanka fasen i. Jag tänker inte sitta här och rabbla upp vad var och en gör men en sak är säker för att citera min käre make, "det är nog jämt tills vi dör". För vi väljer att samarbeta och både ge och ta, precis som ett förhållande ska vara. 


Varför tar jag då upp detta i bloggen? För att i vanliga fall kan jag skaka av mig dessa fullkomligt idiotiska och nedvärderande kommentarer. Men som jag mår nu, när jag går med ett ständigt dåligt samvete för att jag inte räcker till för allt och alla, så är detta förödande att höra. För varje gång jag får höra det så kommer dessa järnspöken och talar om att "komigen nu ketchup och kämpa lite till, självklart kan du göra detta också" och det dåliga samvetet är tillbaka fast det inte ska vara så. Det i sin tur leder till att benen sparkas undan och jag tar ett stort steg tillbaka och mår ännu sämre. 

 

Så om du vill vara min vän, och vara välkommen till mitt hem: Ge fasen i att lägga dig i, och låt oss sköta vårt hem precis som det passa oss. 

Jag tänkte jag skulle dela med mig av saker som jag mår bra av. När man går in i väggen, eller drabbas av en utmattningssyndrom som det så vackert står i mitt läkarintyg, så gäller det att fokusera på det som fungerar och som man mår bra av. Den där magiska dagen i maj när jag satt på vårdcentralen första gången och fick ur mig hur jag mådde så fick jag frågan "När mår du bra?". Svaret (självklart fanns där mer än en sak) läkaren fick var att jag mår bra när jag tränar. Bra, sa hon då, då fortsätter du med det. Så min träning har blivit helig för mig. Jag går på pass på gymmet, två gånger i veckan är målet men minst en gång i veckan. Det är samma sorts pass jag går på, ingen variation här inte, rutiner är som bekant viktigt för mig. Trots hög ljudvolym och andra människor runtomkring mig så fungerar det hyfsat. För där behöver jag bara fokusera på mig själv. Jag behöver inte bry mig vad de andra gör utan jag kör mitt eget race. Inte bara det, det är även helt frivilligt, känner jag att nej, detta fungerar inte, då vet jag att det är bara att gå därifrån och den tryggheten är viktig för mig. Än så länge har det inte hänt men det har varit nära. 

Min avslappning är en sak till som gör att jag mår bra. Den gör jag minst en gång och dagen och alltid vid lunchtid under vardagarna. Vet jag att jag ska göra något energikrävande så grundar jag alltid med avslappning och får energi på det viset. 

Sjukgymnastik går jag på och nu har jag avancerat från ensam träning med sjukgymnast till gruppträning. Hmmm tänker nog några nu, sjukgymnastik när det är "huvet det är fel på". Det jag gör är att jag går på basal kroppskännedom. Första gången jag kom i kontakt med det tyckte jag att det bara var massa flum men det är helt underbart. Det handlar mycket om hållning, andning och avslappning. 

 

 

Källan är ytterligare en sak som bara måste stå på må bra listan. Bara om Källan skulle jag kunna skriva ett lååååååååååångt inlägg så om det kommer det mer en annan dag. Men bra är det och jag är glad att jag hittat dit. 

 

 

Som jag skrev i förra inlägget så är rutiner bra, alla sorters rutiner. De skapar trygghet och jag behöver inte tänka så mycket på vad jag gör och det är skönt. Tänka och grubbla över beslut gör jag nämligen tillräckligt ändå. 

 

 

Dessa saker som skrivit upp här är saker som fungerar bra för mig. Frågar ni en annan person i samma situtation som mig så får ni säkert helt andra svar medan vissa kanske håller med mig till fullo. Det tror jag är viktigt att ha i tankarna, allt fungerar inte för alla. Så goda råd om saker som man bara måste göra för att må bra är inga goda råd alla gånger utan de skapar många gånger mer oreda än de gör nytta. 

Rutiner är livsnödvändigt för mig just nu. Livsnödvändigt, det låter som att jag dör pang bom om mina rutiner bryts, så är det självklart inte. Med livsnödvändigt menar jag att det är nödvändigt för att jag ska kunna fungera som en människa och på så vis ha ett liv. Vardagarna är enklare än helgerna. På helgerna faller allting, inga fasta mattider pga av att det händer olika saker, ingen fast viltid för mig osv. På vardagarna ringer väckarklockan 6. Barnen (eller åtminstone dottern) väcks 6.30, och mornar sig i soffan framför tv:n. Herr Ketchup (som inte heter ketchup men som får den stora äran att heta det här) åker till jobbet 6.40. Tio över 7 äts det frukost och när klockan är tio i 8 traskar dottern iväg till skolan. När lilleman ska till förskolan avgör jag beroende på hans dagsform. Ibland vaknar han tidigare och då åker vi iväg strax efter 8, andra dagar är han trött och sover lite längre och då blir det 9-halv 10 innan vi åker iväg. Efter det är det min tid, bara min tid. Hem, läsa tidningen, slumra en stund i soffan. Har jag några måsten t ex handla så gör jag det på fm. 11.35 börjar Hem till Gården, då äter jag även lunch och sedan slumrar jag i soffan. Mellan 12.45 och 13.30 är det avslappningsprogrammet som gäller, min stora och absolut viktigaste rutin. Då hämtar jag ny kraft för att fixa eftermiddagen och kvällen. Sedan hämtas lilleman till klockan 14 för att sedan hem och fixa mellis till han och dottern. Sedan är det barnen som styr och det kostar massor med energi. När herr Ketchup kommer hem 16.40 är middagen påbörjad (foftast) och sen när vi ätit är det kväll. Då sitter jag oftast som en hösäck i soffan och gäspar och bara längtar efter att få gå och lägga mig. 

Att hitta dessa rutiner har tagit tid, och jag har lärt mig av misstagen att bryta dem. Jag vet att när rutinerna bryts, t ex att inte vila innan barnen kommer hem kostar alldeles förmycket. Då är eftermiddagen ett enda kaos och jag är helt slut och hur jag mår dagen efter ska vi inte tala om.

En sådan liten detalj (fast egentligen är det en väldigt stor och framförallt viktig detalj) som att lilleman får vara på förskolan mellan 8 och 14 varenda dag hjälper mig otroligt mycket, utan det hade detta aldrig gått. Men innan jag fick in det i huvudet, det är mer än en person som har talat om för mig att det är viktigt, jag behöver inte ha dåligt samvete för det som jag många gånger har haft. Jag har känt mig som en dålig förälder som inte klarar av att ta hand om mitt eget barn, men efter åtskilliga samtal med kunniga människor har jag lärt mig att så är inte fallet. Nu fixar jag att vara förälder halva dagen tack vare det. 

Det här trodde jag aldrig när jag med skakande hand och massa nervositet la ut länken på facebook i förmiddags. Enligt statistiken är där 43 unika besökare och som tillsammans gjort nästan 70 besök. Häftigt! Och vilka fina kommentarer jag fått, både här i bloggen och på facebook.

Vad har då varit dagens projekt idag? Jag har faktiskt lyckats med två projekt idag, det första ser ni nu, det andra är att försöka utrota dammråttor. Att dammsuga är en sådan sak som står på min planering. Det som för ett år sedan var en självklarhet som jag gjorde bara sådär lite snabbt efter att jobbat, lagat middag, läst läxor, handlat osv är något som jag idag ser som ett dagsprojekt. Det finns de som säger till mig att städningen kan vänta till en annan dag, att smutsen minsann inte går sin väg. Det är just det, den går inte sin väg, utan det snarare ser till att jag vaknar på morgonen med sönderriven näsa och tom nässpraysflaska. Och då har det gått max 1,5 vecka och dammlagret under sängen är tjockt, så då har jag inget annat val än att just städa. Ett stressmoment som är ett måste, för städar jag inte mår jag inte bra och då sover jag inte och då mår jag ännu sämre. 

För några veckor sedan bestämde jag för att skapa en blogg. Jag gjorde det, och skrev ett långt inlägg, sen blev det inget mer. Fegheten tog över och jag la inte ut adressen på facebook som jag tänkt göra. Men nu gör jag ett nytt försök, det första inlägget är raderat och nu börjar jag om på ny kula. 

För den som inte vet det så har jag varit sjukskriven sedan i maj. Efter en tuff vår på jobbet och ovanpå det en ständig hosta som inte ville ge med sig så tog krafterna och orken totalt slut. Från att kunnat göra allt och lite till, hålla koll på allt, fixa allt och orka med allt så tog det tvärstopp. För varje liten enkel sak behövde jag tänka igenom hur jag skulle göra och i vilken ordning jag skulle göra det, ingenting var längre självklart. Detta var en ny situation för mig, jag som älskar att jobba, vill jobba och för det mesta trivts väldigt bra med mig jobb. Det fanns inte, och finns fortfarande inte för mig att inte jobba. Men just nu är det inte tänkbart att göra det. Just nu är mitt arbete som min underbara läkare sagt till mig att bli frisk, och enligt henne är det mitt heltidsarbete. Idag är det bättre, men långt ifrån bra. Fortfarande är mitt liv ett stort kaos och mår jag bra ena timmen kan jag nästa timme ligga rakt upp och ner och bara känna hur all ork försvunnit igen och det känns som att hjärnan åker karusell. Varje dag måste planeras och det är bara en sak jag lägger energi på per dag, annars blir det för mycket för mig och jag är totalt utslagen i flera dagar efteråt. Vara bland andra människor är tufft, framförallt om jag har barnen med så jag måste lägga min energi på att hålla koll på dem, eller om det är en ny situationen eller nya männskor, då kostar det massor av energi. 

Då är frågan varför jag väljer att lämna ut mig själv på det här viset, och hur orkar jag det, jag som är sjukskriven och lever på försäkringskassan. Först och främst vill jag få ut hur jag faktiskt mår då jag har märkt att det finns människor som inte alltid förstår (eller snarare kanske inte vill förstå) hur mitt liv faktiskt är just nu och vad som rör sig i mitt huvud. Sedan vill jag också sätta ord för min egen skull, för att lättare kunna hantera och klara av den här resan som jag är mitt i. Detta är helt frivillig, jag har inga krav på mig, ingen säger att jag måste göra det, utan det är helt och hållet upp till mig hur ofta, hur mycket och när jag skriver. Det blir kanske bara det här inlägget, det blir kanske en lång roman, vem vet. Sen en sak till, jag vill varna känsliga läsare, står ni inte ut att läsa om elände så låt bli att läsa. Och ni som vill gotta er i andras olycka, grattis, ni har kommit helt rätt, här ska ni få att skvallra om och gotta er i. 

 

Så varmt välkomna in i min värld full av elände, men också massa skratt och kärlek. Nu kööööööör vil!