Tumme upp tumme ner gräv en grop
Så var det äntligen helg, på både gott och ont. Ont för att jag har människor runt mig hela tiden, det kostar på även om det är människor jag älskar. Gott för att det är rätt skönt att lulla runt här hemma i pjamas och kaffekopp i handen.
Herr ketchup är i simhallen varje lördagmorgon. Han avancerade direkt från ingenting till simträning i masters/triatlongruppen. Själv har jag gått en nybörjarcrawl och nu andra omgången på fortsättningsgruppen. Och jag långt ifrån snabbast i den gruppen. Men jag tror nog de andra är rätt glada att jag är med, de får ju vila så länge innan jag är färdig med varje delmoment.
I torsdags så filmade tränaren oss för att vi skulle få se själva hur det såg ut och på så sätt kunna se vad vi behöver tänka på. Jag har sett framför mig hur roligt det ser ut när jag simmar, flämtandes med misslyckade armtag osv. Men jag hade fel! Det såg helt ok ut. Sedan finns det inget som inte kan bli bättre. Bentagen är långt ifrån perfekta och rotationen sitter inte klockrent och armarna ska inte korsa mittlinjen men det ser ut som crawl när jag simmar! Jag som varit livrädd för att simma när andra tittar på av rädsla för att bli utskrattad. Däremot höll det på att gå fel redan innan vi ens började simma, men jag upptäckte felet innan jag lämnade duschen. Gissa vad? 
Hjärnskada
Trots att många idag har större kunskap än tidigare om utmattningssyndrom så brister det många gånger. Jag har träffat på många som tror att "ta det lite lugnt bara så ordnar det sig nog". Men det är lite mer än så. Det har visat sig att hjärnan faktiskt blir skadad av den stress som man råkat ut för. Och vad jag vet kan man inte laga en hjärnskada. Följ länken och läs mer. http://www.svt.se/nyheter/regionalt/jamtlandsnytt/hej-9
Sista sjukgymnastiken
Jag har gått ännu en omgång med sjukgymnastik nu i vår. Det är, som jag berättat tidigare, basal kroppskännedom jag är på och vi gör det i grupp. Även om det är samma upplägg hela tiden så reagerar kroppen olika för varje termin. Övningarna har börjat bli automatiserade och jag får lättare och lättare att göra dem även hemma. En stor förändring denna termin är att jag även får med huvudet i övningarna. Tidigare har jag varit "halshuggen" och huvudet har varit som helt avskilt från övriga kroppen. Så en stor positiv förändring har det blivit. Nu sommaruppehåll (????) men till hösten ska jag gå igen på order av läkaren.
Tänk vad bra jag har det
Fortfarande efter nästan tre år som sjukskriven så finns det de människor som inte förstår att jag är sjuk. Underbara kommentarer som att jag minsann måste sluta att vila flera gånger om dagen och istället se till att stackars herr Ketchup slipper slita så mycket (för det gör han tydligen enligt andra) får jag höra titt som tätt liksom att jag har det så bra som bara jobbar 75%. För mig är detta otroligt kränkande att höra och varje gång jag får höra det så sparkas benen undan för mig. Jag har aldrig bett om att få bli sjuk och på grund av min sjukdom ha en begränsad arbetsförmåga. Det är inte många timmar på ett dygn som jag fungerar som innan jag blev sjuk. Mycket tid går åt att planera nästa steg för att kroppen och knoppen ska orka. Jag använder min kunskap jag fått, och får, från sjukgymnastiken för att kunna vara så avslappnad som möjligt och på så sätt kunna vila i nuet. När jag arbetat mina sex timmar stupar jag i soffan och vilar och tömmar huvudet på allt som fyllts på.
Jag kommer aldrig att bli frisk, hur gärna jag önskar det. Min läkare har skrivit i mitt sjukintyg att hon förslår en 25% sjukersättning dvs sjukpension. Ansökan är inskickad och nu väntar jag på svar.
Bilden nedan har fått tillåtelse att använda av kvinnan som gjort den.
Har ni saknat mig?
Jag vet, det är en hel evighet sedan sist jag skrev något. Närmare bestämt över 1,5 år sedan. Varför då detta blogguppehåll. Det svaret kan jag inte ge er. Av olika anledningar har jag inte kunnat skriva då jag misstänker att jag i så fall kommit in på bitar som inte hade varit så bra att skriva om. Spekulationer undanbedes vänligen men bestämt.
Vad har då hänt i fru ketchups liv sedan sist?
Jag har efter mycket möda och stort besvär avancerat till 75% arbetsförmåga. Det är snart ett år jag lyckades komma upp i sex timmar om dagen på arbetet men mycket mer kommer det inte att bli. Mer om det senare. Eftersom jag varit sjukskriven i snart tre år så har jag även varit utförsäkrad i tre månader. Det är inte så allvarligt som det låter. I praktiken ingen större skillnad, jag var på mitt jobb mina sex timmar om dagen men fick aktivitetsstöd istället för sjukpenning för de timmarna jag inte var där. Däremot så fick jag ingen ersättning om jag var annat sjuk till exempel när jag låg på sofflocket och var genomförkyld och hade bihåleinflammation innan jul. Skräckhistorierna man läser om i media att folk inte får några pengar som utförsäkrad grundar sig i att de inte är med i akassan, då det är akasseersättningen som ligger till grund för vilken ersättning man får som utförsäkrad. Så tipset är att gå med i akassan om ni inte är det, man vet aldrig vad som händer i livet.
Jag vet inte hur mycket jag skrivit om det innan men storasyster simtränar och simtävlar. Kort efter senaste inlägget så var det föräldramöte i simklubben. Precis som i alla föreningar så krävs det mer eller mindre föräldraengagemang vilket för mig är fullt naturligt om man är intresserad av sina barn. Förfrågan kom om man ville utbilda sig till tävlingsfunktionär och det nappade jag på under villkoren att min sjukdom får styra hur mycket jag kan vara med. Detta ångrar jag inte en sekund! Förutom att kunna vara delaktig och ställa upp så att min dotter kan tävla så har jag fått otroligt mycket kunskap om simning samt att jag lärt känna väldigt många trevliga människor. Själva funktionärsbiten är inte så ansträngande som jag trodde. Det snarare underlättar för mig då jag kan vara med storasyster i simhallen när hon tävlar men behöver inte ta in allt som händer och sker utan det räcker att jag har koll på "min" bana.
För ett år sedan opererade jag mitt knä igen då det bara blivit sämre och sämre. Operationen kunde leda till två saker, antingen blev jag bra eller fortsatt dåligt. Tyvärr blev det inte bra utan jag har fortfarande ont. Detta gjorde att jag ofriviligt slutade på gymmet då besöken där enbart ledde till mer ont samt att jag kände mig misslyckad då jag inte kunde ge allt. Istället blev jag en simmare, vilket jag aldrig trodde jag skulle bli. En funktionärskollega fick mig att anmäla mig till en vuxencrawlkurs och det ångrar jag inte en sekund. Jag fick lära mig att simma på nytt och det var inte det lättaste. Många skratt blir det fortfarande när jag försöker få armar och ben att göra som de ska samtidigt som att jag ska få till rotationen så korrekt som möjligt och helst andas på rätt ställe. Sedan är det det där med voltvändning, det är en historia för sig. Men jag har mer än en gång lyckats få till att simma 50 meter med voltvändning, det är jag stolt över!
Det var lite vad som hänt. Mer om min sjukdom och vad som händer med den kommer senare idag eller i morgon.
