Påsklov och intervju
En lagom arbetsvecka blev det den här veckan, bara två dagar. Nu har jag påsklov med mina gulliganer. Vi började i morse med att åka till frissan. Det vintermörka håret är nu ljusare än ljusast. Skönt!!! Sedan blev det lunch på stan. Mysigt, men det tog på krafterna. Större delen av eftermiddagen har jag haft soffläge, men trots det känner jag mig illamåendetrött.
Har ni sett frågeprogrammet vem vet mest på tv? De ska nu spela in en juniorvariant så de sökte deltagare. Storasyster gillar frågesporter så vi skickade in en ansökan för skoj skull och igår ringde de och ville boka tid för en telefonintervju. Halv fem ringde de och pratade med storasyster. Hon fick svara på frågor om intresse och favoritämnen och sedan kom det lite kunskapsfrågor. Hon kunde långt ifrån alla men det som rörde natur och politik kunde hon hur lätt som helst. Likaså om musik och film. De har fler som ska intervjuas så nu får vi vänta ett par veckor innan vi får svar hur det har gått. Kommer hon med blir det inspelning i Göteborg i sommar. Spännande!
Godmorgon
Vi kör väl ett morgoninlägg innan vi drar igång dagen. Förra veckan var det tufft och jag kände att jag inte ville blogga med tanke på min smarta dotter. Jag var rädd att jag skulle komma in på det på ett eller annat sätt så då fick det bli uppehåll några dagar.
Jag brukar aldrig skriva om mitt jobb, men idag ska jag göra det ur ett hur-fruketchup-tacklade-en-tuff-veckapespektiv. Förra veckan slog vi rekord på jobbet när det gäller sjuk personal. Vi var tydligen inte den enda förskolan i stan där personalen fattades så den stackars vikariesamordnaren hade en hel del att göra. Om vi sammamfattar det hela som så att inga springvikarier behövde gå arbetslösa så förstår ni nog att vi gick lite kort om personal.
För att förtydliga innan jag fortsätter så sattes såklart barnen i fokus (som alltid). Vi går alltid ner på grundverksamhet när vi inte känner att något annat fungerar, just för att barnen inte ska bli lidande.
Men så till hur jag med min sämre stresstålighet fixade med veckan. Jag är rätt stolt över mig själv. Varje morgon fick börjas med att överblicka läget, planera lite snabbt hur dagen skulle läggas upp för verksamhetens bästa. Sedan med jämna mellanrum andas och köra lite balansövningar från sjukgymnastiken för att kunna hålla kvar orken och lugnet. Tufft var det, men jag är så attans stolt över att jag lyckades hålla kvar fokus. För några år sedan hade jag varit i taket flera gånger om, men nu var jag kvar i det jag skulle. Så uppenbarligen har jag lyckats ta till mig kunskapen hur jag ska agera på ett bra sett.
Men baksmällan kom som ett brev på posten. Det har behövts många små vilostunder under påsken för att inte klappa ihop, men bara känsla att jag klarade för veckan så bra som jag gjorde stärker. Sedan vill jag inte ha en sådan vecka till.
Någonting har hänt...
Det finns inlägg som är lättare att skriva och det finns dem som är svårare. Det här tillhör de sistnämnda. Snart kommer ni att förstå varför. Innan jag kommer till saken vill jag att ni ska veta att den unga damen det handlar om har godkänt inlägget.
När storasyster var fyra-fem år hände något. Från att varit lektjejen nr ett så började det handla om konflikter när hon berättade om vad som hänt på förskolan. Vi fick också veta från förskolan att hon hade svårt att koncentrera sig och att pedagogerna fått anpassa det som rörde storasyster så det skulle fungera bättre för henne. När hon började förskoleklass kom de första reaktionerna efter mindre än en vecka, något stämde inte. Lite anpassningar där också gjordes och sedan blev det tyst. Storasyster klarade skolan galant och resultaten kom, ibland snabbare än väntat. Men kontakterna med klasskamraterna fungerade inte, det var precis som att de inte alltid talade samma språk.
I början av fyran blev storasyster mer och mer förvirrad och ingenting verkade stämma. Kontakt togs med skolan och efter ett möte med kurator och klassföreståndare beslutades att det var dags att ta reda på vad det var som gjorde att storasyster inte agerade som man ska i landet lagom.
Efter över ett år vet vi. Hon är inte dum i huvudet. Snarare än hon en av de absolut smartaste av i sin ålder. Ovanpå det finns även en liten gnutta adhd. Men tack vare hennes fenomenala intelligens så gör den att hennes adhd inte kommer upp till ytan utan särbegåvningen kompenserar.
Men det är inte bara guld och gröna skogar att vara smart. Skolarbetet behöver vi inte ägna så mycket tid åt, vilket vi egentligen aldrig har behövt göra. Istället behöver vi lägga ner otroligt mycket tid och energi på att hitta struktur i vardagen. För tänk att du ser världen ännu mer detaljrik än vad du redan gör, och behöver lägga ner all din otroliga tankekraft på att analysera den. Mycket går man då miste om, som allt det som vi vanliga dödliga ser som självklart t ex tandborstning osv. Något mer som tar tid och kostar massor med energi är konflikthantering. Storasyster har nämligen takets gåva och tänk er att prata med någon som är så mycket smartare än er och har argument till precis allt ni säger.
Men trots de svårigheter som medföljer så ser vi otroligt ljust på storasysters framtid. Hon kommer gå långt här i livet och hon har kapacitet att blir precis vad hon vill när hon blir stor, och det är hedersamt att veta.
Varför väljer jag då att skriva om detta? Idag i landet lagom Sverige ska alla helst passa in i samma mall. Det är fult att sticka ut och vara annorlunda, även om det är åt det positiva hållet. Att berätta att någon är smartare än andra är ett exempel. Genom att prata om det så är jag övertygad om att acceptansen blir större. Sedan är det självklart att även för storasysters skull vill jag berätta detta. Det underlättar för henne att folk i hennes närhet vet varför hon gör som hon gör och varför vi som föräldrar gör som vi gör när det gäller henne.
Hjärnskada
Trots att många idag har större kunskap än tidigare om utmattningssyndrom så brister det många gånger. Jag har träffat på många som tror att "ta det lite lugnt bara så ordnar det sig nog". Men det är lite mer än så. Det har visat sig att hjärnan faktiskt blir skadad av den stress som man råkat ut för. Och vad jag vet kan man inte laga en hjärnskada. Följ länken och läs mer.
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/jamtlandsnytt/hej-9
Sista sjukgymnastiken
Jag har gått ännu en omgång med sjukgymnastik nu i vår. Det är, som jag berättat tidigare, basal kroppskännedom jag är på och vi gör det i grupp. Även om det är samma upplägg hela tiden så reagerar kroppen olika för varje termin. Övningarna har börjat bli automatiserade och jag får lättare och lättare att göra dem även hemma. En stor förändring denna termin är att jag även får med huvudet i övningarna. Tidigare har jag varit "halshuggen" och huvudet har varit som helt avskilt från övriga kroppen. Så en stor positiv förändring har det blivit. Nu sommaruppehåll (????) men till hösten ska jag gå igen på order av läkaren.
Tänk vad bra jag har det
Fortfarande efter nästan tre år som sjukskriven så finns det de människor som inte förstår att jag är sjuk. Underbara kommentarer som att jag minsann måste sluta att vila flera gånger om dagen och istället se till att stackars herr Ketchup slipper slita så mycket (för det gör han tydligen enligt andra) får jag höra titt som tätt liksom att jag har det så bra som bara jobbar 75%. För mig är detta otroligt kränkande att höra och varje gång jag får höra det så sparkas benen undan för mig. Jag har aldrig bett om att få bli sjuk och på grund av min sjukdom ha en begränsad arbetsförmåga. Det är inte många timmar på ett dygn som jag fungerar som innan jag blev sjuk. Mycket tid går åt att planera nästa steg för att kroppen och knoppen ska orka. Jag använder min kunskap jag fått, och får, från sjukgymnastiken för att kunna vara så avslappnad som möjligt och på så sätt kunna vila i nuet. När jag arbetat mina sex timmar stupar jag i soffan och vilar och tömmar huvudet på allt som fyllts på.
Jag kommer aldrig att bli frisk, hur gärna jag önskar det. Min läkare har skrivit i mitt sjukintyg att hon förslår en 25% sjukersättning dvs sjukpension. Ansökan är inskickad och nu väntar jag på svar.
Bilden nedan har fått tillåtelse att använda av kvinnan som gjort den.
Har ni saknat mig?
Jag vet, det är en hel evighet sedan sist jag skrev något. Närmare bestämt över 1,5 år sedan. Varför då detta blogguppehåll. Det svaret kan jag inte ge er. Av olika anledningar har jag inte kunnat skriva då jag misstänker att jag i så fall kommit in på bitar som inte hade varit så bra att skriva om. Spekulationer undanbedes vänligen men bestämt.
Vad har då hänt i fru ketchups liv sedan sist?
Jag har efter mycket möda och stort besvär avancerat till 75% arbetsförmåga. Det är snart ett år jag lyckades komma upp i sex timmar om dagen på arbetet men mycket mer kommer det inte att bli. Mer om det senare. Eftersom jag varit sjukskriven i snart tre år så har jag även varit utförsäkrad i tre månader. Det är inte så allvarligt som det låter. I praktiken ingen större skillnad, jag var på mitt jobb mina sex timmar om dagen men fick aktivitetsstöd istället för sjukpenning för de timmarna jag inte var där. Däremot så fick jag ingen ersättning om jag var annat sjuk till exempel när jag låg på sofflocket och var genomförkyld och hade bihåleinflammation innan jul. Skräckhistorierna man läser om i media att folk inte får några pengar som utförsäkrad grundar sig i att de inte är med i akassan, då det är akasseersättningen som ligger till grund för vilken ersättning man får som utförsäkrad. Så tipset är att gå med i akassan om ni inte är det, man vet aldrig vad som händer i livet.
Jag vet inte hur mycket jag skrivit om det innan men storasyster simtränar och simtävlar. Kort efter senaste inlägget så var det föräldramöte i simklubben. Precis som i alla föreningar så krävs det mer eller mindre föräldraengagemang vilket för mig är fullt naturligt om man är intresserad av sina barn. Förfrågan kom om man ville utbilda sig till tävlingsfunktionär och det nappade jag på under villkoren att min sjukdom får styra hur mycket jag kan vara med. Detta ångrar jag inte en sekund! Förutom att kunna vara delaktig och ställa upp så att min dotter kan tävla så har jag fått otroligt mycket kunskap om simning samt att jag lärt känna väldigt många trevliga människor. Själva funktionärsbiten är inte så ansträngande som jag trodde. Det snarare underlättar för mig då jag kan vara med storasyster i simhallen när hon tävlar men behöver inte ta in allt som händer och sker utan det räcker att jag har koll på "min" bana.
För ett år sedan opererade jag mitt knä igen då det bara blivit sämre och sämre. Operationen kunde leda till två saker, antingen blev jag bra eller fortsatt dåligt. Tyvärr blev det inte bra utan jag har fortfarande ont. Detta gjorde att jag ofriviligt slutade på gymmet då besöken där enbart ledde till mer ont samt att jag kände mig misslyckad då jag inte kunde ge allt. Istället blev jag en simmare, vilket jag aldrig trodde jag skulle bli. En funktionärskollega fick mig att anmäla mig till en vuxencrawlkurs och det ångrar jag inte en sekund. Jag fick lära mig att simma på nytt och det var inte det lättaste. Många skratt blir det fortfarande när jag försöker få armar och ben att göra som de ska samtidigt som att jag ska få till rotationen så korrekt som möjligt och helst andas på rätt ställe. Sedan är det det där med voltvändning, det är en historia för sig. Men jag har mer än en gång lyckats få till att simma 50 meter med voltvändning, det är jag stolt över!
Det var lite vad som hänt. Mer om min sjukdom och vad som händer med den kommer senare idag eller i morgon.
Herr ketchup är avslöjad
Han läser min blogg!
Mår mycket bättre idag
Efter de dagarna som varit så blev resultatet en natt med dålig sömn. Efter många om och men lyckades jag somna om och sov bra till klockan ringde och vaknade trots lite sömn ganska så utvilad. Efter en ganska ok morgon så cyklade vi iväg till förskola/fritids/jobb. Ja, det har jag ju glömt att berätta. Lilleman har lärt sig att cykla. Det gjorde han i fredags och både i tisdags och idag så fick han cykla till sin förskola vilket är väldigt stort för honom.
Mina två timmar gick ganska lätt idag även om det fortfarande snurrar ganska bra i huvudet för mig av alla intryck. Det är tufft och kommer nog vara det ett bra tag men när väl alla bitar faller på plats så tror jag nog att det här kommer att bli bra.
Nu blir det soffan och vila innan jag ska på cykeln igen för att hämta lilleman.
Nu är det dags
Cyklade hit gjorde jag också. Ser fram emot em med viss spänning men självklart också glädje.
Bosse och Frank
Känner ni dem??? Det gjorde inte jag för några minuter sedan. Men så hälsade jag på tant glads blogg (som brukar vara en väldigt trevlig upplevelse) och vad var där tror ni, jo ett kort på Bosse. Usch och fy. Jag som fortfarande känner kallsvetten och ångesten komma krypande när jag ska ner i badrummet efter den hemska synen i fredagsmorse. Nej, från och med nu föreslår jag ett förbud mot alla varelser med 8 ben. De klarar jag mig utan.
Sist men inte minst en hälsning till fröken iDA. Gå inte in och läs tant glads blogg. Åtminstone inte kvällens inlägg.
Det var den semestern
Nu har jobbet påbörjats att hitta tillbaka till det normala livet igen. I det ingår att få fram mat på bordet fortare än kvickt när familjen är hemkommen efter jobb/förskola/skola och vad fungerar då bättre än matlådemodellen. Så nu har frysen börjats fylla på med lådor med tydliga markeringar av vad lådan innehåller samt till hur många. Bara tina/värma lådan och koka pasta/ris/potatis så är middagen färdig.
Hur gör ni för att få vardagslivet att fungera???
En ynka helg kvar
Sedan är det jobbdags igen. Nu börjar det bli lite pirrigt, men såklart ser jag fram emot det. Vårt lilla träningsläger här hemma går rätt så bra måste jag nog säga. Redan klockan 8 har vi tagit oss upp nu om mornarna vilket inte är helt illa. Så det finns nog hopp om nästa vecka när klockan ringer betydligt tidigare.
Attackerad
Jag har på morgonen blivit attackerad. Av en gigant, den största gigant jag någonsin sätt. Hen har 8 ben och då kan ni säkert räkna ut vilken sorts gigant det var. Hädanefter håller jag mig ifrån källaren. Fy för den lede säger jag bara.
Nya knoddar hos ketchupfamiljen
Det har flyttat in två nya knoddar i vårt hus. Idag har jag monterat dem. Det var svettigt att både hålla knodd, skruvmejsel och det där andra verktyget som jag inte vet vad det heter, samtidigt som jag skulle försöka skruva. Men skam den som ger sig.
Nytt försök i morgon
Som ni vet så sover vi läääänge om morgnarna på semestern. Men nästa vecka det slut med det. Så för att börja förbereda oss inför det som komma skall, så tänkte jag mig ett litet träningsläger. Klockan skulle ringa 8 i morgon och likaså resten av de lediga dagarna fram till arbete/förskola/fritids börjar nästa vecka. Det gick sådär. Vi gick upp nångång efter 9 idag. Men nytt försök imorgon.
En vecka kvar
Nu är det bara en vecka kvar innan det är dags att börja jobba igen. Det ska bli skönt att komma in i rutinerna igen även om det blir att ställa klockan på ringning. Vi är familjen vända-på-dygnet så fort vi är lediga mer än en helg och det är sällan någon är upp innan halv 9 och många gånger är klockan närmare 10 innan alla har kommit upp. Denna sommaren har det varit perfekt att ha det så. Förmiddagarna har för det mesta varit väldig lugna då vi inte gjort mycket mer än ätit frukost och slappat på altanen, inget stress här inte! Eftermiddagarna har vi försökt göra något vettigt som t ex ta itu med vår trädgård som efter 7 år i vår ägo fortfarande ser ut som ett bombnedslag trots många timmars arbete. Buskar har grävts upp, buskar har flyttats och rötter och stubbar har körts till tippen. Skittråkigt i min värld då trädgård är ett nödvändigt ont om man ska bo i hus, tacka vet jag bo i lägenhet, det passar mig bättre. Men då herr ketchup envist vill bo i hus och trivs med det, då får det bli så. Han njuter av att gå och plocka och fixa i trädgården och vilket är väl tur då han envist vill ha en trädgård. Det finns de som påstår att är man uppväxt i hus och med tillhörande trädgård så vill man ha det så när man är vuxen också. Men de har FEL FEL FEL FEL!!!! Jag är uppväxt i hus med gigantisk trädgård så det stämmer inte på alla.
Jag kom visst lite ifrån ämnet om bara en veckas semester kvar. När jag väl börjar jobba igen blir det att cykla till jobbet. Det är min ambition åtminstone. Hur det blir i verkligheten får vi se. Det som avgör är hur jag mår när jag cyklar under viss tidspress som det är att cykla till jobbet och hinna med att lämna barn på vägen dit. Det finns säkert de som kommer att gnälla på mig för att jag tar bilen (ja, det finns fortfarande de i min närhet som inte fattar att jag är sjukskriven och varför) men då får de väl göra det. Jag tar hellre bilen om det hjälper mig att klara av att arbeta än tar cykeln och det saboterar min dag. Men cyklat har jag annars gjort mycket i sommar. Så mycket cykeln har använts i sommar har den inte använts på länge. Och det har gått bra, hjärnspökena har hållit sig på behörigt avstånd och förhoppningsvis gör de det när jag ska till jobbet om 8 dagar också.
Ha en fin dag!
Längesen sist
Tjohoo tjohej, fru ketchup är tillbaka!!!! Har ni saknat mig? Jag visste väl det!!!! Sist jag skrev så var jag i en liten svacka och kroppen sa ifrån genom att jag frös och gick med tjocktröja trots att det var sommarvarmt ute. Det blev bättre någon dag senare och vi tog oss iväg på semester.
Semestern ja, det blev en resa söderut till det underbara Skåne. När jag bodde där nere såg jag inte den fantastiska natur där finns med stora slätter och underbara bokskogar. Efter att jag blivit smålänning och bara tillbringade tid i Skåne på semester och en och annan helg började jag se allt det underbara där nere. Så den lilla roadtrip vi gjorde som varade från torsdag till tisdag var helt underbar på många sätt och vis. Vi åkte ner till Malmö på torsdagen och var framme vid tre-tiden. Efter att checkat in på hotellet och gjort avslappningen så satte vi oss på cyklarna och trampade iväg genom halva Malmö till herr ketchups gamla kompisar. Allt för sent kom vi tillbaka med mycket skratt i kroppen till hotellet. Fredagsmorgonen började klockan 6 på morgonen med att packa väskan för en dagsutflykt och sedan intog vi en fantastisk hotellfrulle. Sedan upp på cyklarna igen för att ta oss till Scaniaparken för att uppleva Sommarlov live på plats. Vilken upplevelse, och vilken organisation! Superroligt var det att se på plats även om det var långa väntetider emellanåt. Vädret var fantastiskt även om det var lite disigt över havet. Resten av dagen tillbringades med storasysters kompis familj som bor så nära Sommarlovsbussen man kan komma. På lördagen bar det av till Baskemölla som ligger norr om Simrishamn. Även här var vädret helt underbart med spegelblankt hav och strålande solsken. Vi tillbringade dagen med en annan av herr ketchups gamla kompisar och efter en alldeles underbar lunch bestående av grillad korv och hemmaodlade omsorgsfullt skalade potatisar så packades fikakorgen och vi traskade ner till havet. Efter ett dopp (jag höll mig som vanligt på torra land) så blev det fika innan vi packade in oss i bilen för en resa tvärs över Skånelandet. Lördag till tisdag tillbringade vi i Klippan med omnejd hos min gamla moster, ni vet hon med näverskålen. De dagarna var som vanligt helt underbara som alltid när vi är där. Barnen bodde i poolen medan jag stortrivdes i skuggan under parasollen.
Men även om det varit underbart med en liten semestertrip så finns det även en baksida. Det kostar på alldeles för mycket att vara bland andra människor så mycket och alla dessa miljöombyten har krävt massor med vila. Så fort jag fått en chans har jag dragit mig undan och bara slösurfat på mobilen utan att egentligen läsa något, när det inte varit avslappning som gällt. Egentligen låter det hemskt men jag börjar längta till semestern är slut och vi kommer in i våra vanliga rutiner igen, och framförallt att jag får tillbaka mina guld värda timmar varje dag då jag är ensam hemma. Som ni vet så är det då jag kan fylla på energidepån vilket underlätta mer energikrävande dagar då jag har folk omkring mig 24 timmar om dygnet.
Bad day
Bad day idag. Ett tydligt bevis hur kroppen kan säga ifrån på ett fysiskt sätt när man är slut i knoppen är det här (och på termometern är det en bra bit över 20-strecket):
En underbar dag
Igår var hela familjen iväg på en familjedag som OKG ordnade. Strax före tio stod vi redo med nummerlappar på bröstet, cykelhjälmar på, däck pumpade och redo för en liten cykeltur på 12 km. Efter tagit oss runt på minitrampen (vi nöjde oss med den, 24 och 40 km kändes lite väl långt) så tog vi emot tjusiga priser fyllde på med vätska vilket behövdes.
Sedan fortsatte vi med ponnyridning, brandbilstur, glassätning, hoppborgshoppande, båtåkande och energiinlärning. Behöver jag säga att jag var ganska trött när jag kom hem???
Men inte nöjde jag mig med det för är det söndag så är det. Easyline stod som vanligt på schemat och för att få lite extra träning så gick jag och grannkärringen (som jag fått med mig till gymmet) dit och hem. Ämnena som diskuterades under gårdagens promenad kommer ej att redovisas den här gången pga dess sekretessbelagda karaktär (med viss glimt i ögat).
Idag känner jag av 12 km cykling, 50 minuters promenad samt 40 minuters easyline. Jag känner även av att jag tillbringade hela dagen med mycket folk.
https://cdn2.cdnme.se/4053946/6-3/pic_51ecf852e087c3128919bcb4.jpg" class="image">
