fruketchup.blogg.se

Idag är det ett år sedan jag blev sjukskriven. Ett år, det trodde jag aldrig när jag runt halv 7 på morgonen ringde till jobbet och sjukanmälde mig med gråten i halsen. När jag klockan 8 ringde till vårdcentralen för att få en tid var det en helt fantastisk sjuksköterska som jag fick prata med som med lugn röst sa att det här ska vi fixa, så här kan du inte må. När jag några timmar senare kom till vårdcentralen och fick träffa en av de mest underbara läkare som finns som ville sjukskriva mig direkt i fyra veckor, men jag protesterade och sa att två veckor räcker. Inte ens då fattade jag vad jag hade framför mig. De två veckorna blev hela sommaren, och hela hösten för att bli några månader till innan jag ens kunde vara (och bara vara, utan att prestera) på jobbet två timmar om dagen. Så jag gissar ni fattar vilken tacksamhet jag känner att nu kunna vara på jobbet och arbeta två timmar om dagen, det är otroligt stort för mig. 

 

Något jag inte nämnt speciellt mycket är försäkringskassan. Kontakten med försäkringskassan var det jag allra mest oroade mig för när jag fattade att det skulle vara längre än två veckor jag skulle vara hemma. Jag fick pappret jag skulle fylla i om att jag var sjukskriven, dvs ansökan om sjukpenning. Jag skickade in det, gick in på internetbanken och började räkna för att kolla hur länge sparpengarna skulle räcka innan jag fick någon ersättning, om jag skulle få någon ersättning. Knappt en vecka senare, en morgon när jag är i affären (för åka och handla gör man tider då man vet att det inte är så många i affären) så ringer telefonen. Det var försäkringskassan. Min sjukpenning var redan beviljad och första utbetalningen skulle komma till och med innan räkningarna skulle betalas. Jag var tvungen att be hon som ringde att säga det en gång till för det kunde ju inte stämma. Försäkringskassan tar hur lång tid på sig samt att de är så väldigt trångsynta och vill till och med att dödsjuka ska arbeta, då kunde de knappast inte godkänna min sjukdom. Men det stämde, och ytterligare några dagar senare fick jag brev ifrån min handläggare. Jag fick ett direktnummer till henne och det var bara att höra av sig om det var något jag behövde hjälp med. Efter sommaren fick jag träffa min handläggare i samband med det första mötet med läkare, handläggare och min arbetsgivare. Det visade sig att handläggaren var en människa, och en väldigt trevlig sådan, inget monster som jag trodde att alla som arbetade på försäkringskassan var. En månad senare fick jag ett nytt brev, jag hade en ny handläggare och då jag ringde upp honom var det inte fullt så trevligt. Där var monstret, ett väldigt oförskämt monster som fullkomligt saknade empati. Men något hände. Vid första mötet (som jag hade ont i magen länge inför) så visade det sig att han var inget monster utan även han var en väldigt trevlig människa som gjorde vad han kunde för att det skulle bli bra för mig. Så har det fortsatt. Jag har inte blivit otrevligt bemött mer än en gång på hela denna tiden av försäkringskassan utan allt har fungerat som det ska. Sedan kommer man inte ifrån att försäkringskassan har sina regler som de måste följa, t ex hade jag inte kunnat börja arbetsträna när jag gjorde det hade risken funnits att jag hade skrivits ut och inte fått någon mer sjukpenning. Men det anser jag inte är försäkringskassans fel utan snarare regeringen. Samtidigt tycker jag det är rätt, för varför ska jag vara hemma hur länge som helst bara för att jag inte kan utföra mina ordinarie arbetsuppgifter, någon gång måste det sägas stopp och man får se sig om efter ett annat arbete. Jag är glad att jag bor i Sverige och har den förmånen att få vara hemma när jag är sjuk, och få ersättning för det. 

Jag har fortfarande lång väg kvar men en vacker dag ska jag vara tillbaka och kunna arbeta 100% igen. Det får ta den tid det tar innan jag är där, hellre låta det ta tid och jag klarar det än att skynda och jag misslyckas.