fruketchup.blogg.se

Jag är tacksam för att få vara del av ett fantastiskt arbetslag. Jag är tacksam över att ha en fantastiskt arbete. Jag är tacksam över allt vi hann med på vår planeringsdag på jobbet. Jag är tacksam över vilan jag fick efter jobbet. Jag är tacksam över att jag klarat av att lära mig crawla och att jag orkar crawla 100 meter. Jag är tacksam att få vara med i en fantastisk förening där alla möts med ett leende. Jag är tacksam över allt som jag klarar av trots min sjukdom (det blir så mycket roligare då). Jag är tacksam över att ha ett hem som jag trivs i. Sist men inte minst, jag är tacksam över min underbara familj. 

Ikväll blev det till att hänga med till simhallen då storasyster hade träning. En liten stund tittade jag på från kanten, sedan hamnade även jag i det blöta, helt frivilligt. Det blev inte så många hundra meter idag men hellre lite än inget alls. Jag blir mer och mer imponerad av storasyster och hennes simmarkompisar när de avverkar längd efter längd. 

Det blev verkligen det bästa slut man kan få på helgen igårkväll. Träningen var något utöver det vanliga för mig, fast det bara var ett helt vanligt easyline-pass. Allt bara flöt på även om jag som vanligt fick ändra om vissa mellanstationer pga vänster handen (gammal skada så jag inte kan lägga kroppstyngden på den som vid t ex armhävningar) samt höger knät (meniskstrul). Trots att jag hade gokänsla passet igenom och jag var otroligt slut efteråt tog jag 15 min crosstrainer efteråt vilket bara bättrade på gokänslan. Lite lagom mör i kroppen var jag men den känslan tillsammans med flowet jag kände på träningen gjorde att jag var så tillfreds med mig själv. Träning är verkligen bästa medicinen när mitt huvud inte orkar med. Jag gissar att mer än en person kommer att muttra över detta men så underbart det hade varit om jag kunnat träna ännu mer än vad jag redan gör. Sista två veckorna har det gått max 3 dagar mellan passen och vissa gånger har det varit träning dagarna efter varandra (vilket jag vet inte är helt idealiskt) och jag önskar jag kunnat behålla den träningsmängden då jag mår bra av det. Tyvärr kan jag bara drömma om det eftersom de båda förutsättningarna påsk och påsklov är förbi. Idag står det avstämningsmöte med försäkringskassan, min läkare, min chef och självklart har jag med min stöttepelare. Rapport hur det går lämnar jag om några timmar. Trevlig måndag!

Glad i hågen tog jag träningsväskan och drog till gymmet och såg fram mot ett nytt härligt träningspass. Kommer in, väntar på att instruktören ska börja gå igenom mellanstationerna och känner mig rejält taggad. Så börjar genomgången, och för varje station känner jag mer och mer att det här kommer aldrig gå vägen. För det var nästan bara ben, och det var mycket böj-på-knäna-benövningar och det var mycket hoppa-och-vrid-övningar. Dvs precis sådana övningar som mitt knä inte klarar av. Då sattes jag på prov verkligen. Efter att ha fått en mindre ångesattack så hade jag två alternativ: 1 lämna passet och gå hem och tycka synd om mig själv vilket hade resulterat i en stor risk att aldrig mer skulle gå tillbaka av rädsla att samma sak skulle upprepa sig. 2 göra de övningar jag kan, och de jag inte kan gör jag om till en övning jag kan. Gissa vad jag gjorde? Självklart stannade jag kvar (med gråten i halsen av ren ilska över mitt förbaskade knä) och gjorde det jag kunde och det jag inte kunde bytte jag ut mot något jag kunde. Det känns rejält i knät men av två onda ting (vad vitsigt det blev nu) valde jag det minst onda.

Tilläggas ska att jag hyser ingen agg mot instruktören. Han gjorde sitt jobb och såhär fungerar ett easyline-pass. Mellanstationerna ändras från gång till gång och ibland är det mycket armar, den här gången var det mycket ben. Jag har tränat så pass mycket att jag vet hur jag ska tänka och byta ut övningar men innan jag kom så långt så visste jag att det bara var att säga till instruktören så fick jag hjälp hur jag skulle göra. Sedan var det maximal otur att första tisdagen jag tränade på en evighet så var det just en benpass.  

Dagen har varit jättejobbig. Inte mycket energi över utan det har varit soffhäng mest hela tiden sedan jag kom från jobbet. Men så var det den lilla detaljen att jag hade bokat träningspass. Så nära jag var idag att avboka pga av att energin var slut har jag aldrig varit. Men jag har bestämt mig, att avboka för att jag har en dålig dag ska jag ALDRIG göra. För jag vet att jag mår bra när jag är där och att träningen kan göra så att den delen av dagen som är kvar efter jag tränat blir betydligt bättre än den var före. Sedan är jag så rädd för att om jag en gång avbokar pga dålig dag så kommer jag att göra det igen, och igen, och igen och till sist tar jag mig aldrig mer dit. 
Idag tog jag mig det och det är jag glad för. Det var ett helt underbart pass med underbara deltagare (för det gör jättemycket vilka de andra är) och en underbar instruktör. Jag lovar, så hårt jag körde idag har jag aldrig gjort, jag krigade till och med mer än jag gjorde i måndags. Och det var så jäkla underbart fantastiskt härligt! Nu efteråt har jag fått ny energi och det känns som att kvällen slutar bättre än den hade gjort om jag inte tränat.