fruketchup.blogg.se

Idag för 7 år sedan blev vi herr och fru ketchup. Det firar vi med att jag är slagen hjälte efter två dagar med full rulle. Vi firar också med gomiddag, blommor från herr ketchup till mig och från mig till herr ketchup blev det kärlek i form av det här:

https://cdn1.cdnme.se/4053946/6-3/pic_51e81a409606ee4618fe1abe.jpg" class="image">

Att det skulle gå så fort att komma in i semesterlunken trodde jag aldrig. Här är dygnet redan förskjutet och vi sover länge på morgnarna. På förmiddagarna sitter vi på altanen och dricker kaffe och har det gott för att eventuellt göra något måste på em. Det är så skönt, och jag bara njuter. Men jag får inte glömma min vila, den är ett måste fast det är semester. Eller snarare tack vare att det är semester. För det kostar på att ha människor runt mig 24 timmar om dygnet fast det bara är familjen. Efter jul fick jag ett rejält bakslag som det tog två månader att ta mig ur och det vill jag inte uppleva nu därför tar jag varje liten chans att få vara ensam.

Jag fick ett mail från antagning.se. Jag har kommit in på specialpedagogikutbildningen. Detta är något jag verkligen vill men jag inser att det kommer inte fungera. För jag kommer aldrig kunna arbeta 50% och plugga 50%. Och om jag går ner i tid blir ekonomin lidande för mycket och den är inte direkt något att hurra för idag då jag varit hemma så länge. Samt om jag pluggar, då kanske försäkringskassan säger "ajabaja, kan du plugga behöver du inte vara sjukskriven" och då har jag noll och ingen inkomst. Så det är bara att inse, jag måste tacka nej.

Vilken vecka det har varit!!! Det har verkligen tagit på krafterna och betydligt mycket mer än jag trodde det skulle göra. Jag har varit på min gamla arbetsplats (där jag arbetade när jag blev sjuk) eftersom vi är ihopslagna där till och med vecka 32 som vi alltid är om somrarna. Dessa veckor kostar alltid massor med energi för personalen då ingenting är som vanligt. Rutinerna är annorlunda, kökspersonalen är inte alltid ordinarie, man får leta efter saker samt att man känner inte alla barn (men självklart finns det ALLTID personal som barnen känner). För mig har detta varit jättejobbigt även om jag på många sätt känt mig hemma på förskolan med allt vad det innebär. Resultatet av den här veckan har varit sömnlöshet, tröttare än vanligt (visst låter bara det konstigt), speedad i kroppen osv. Därför är jag extra glad att jag blev ledig idag. Nästa gång jag ska arbeta är den 12 augusti och då på är jag på min nya arbetsplats. Det känns riktigt konstigt. Men konstigt på ett positivt sätt, även om tårarna kom igår när jag skulle säga hejda.

Det har varit mycket i veckan men ett livstecken kommer här. Ett längre inlägg kommer senare idag eller i morgon.

En lägesrapport kanske skulle lämnas också. Jag mår hyfsat just nu, det kunde varit bättre, men sämre också. Jag har hämtat mig från helgens partajande och börjar fylla på min energidepå igen.
Igår fick jag veta schemat inför hösten. Efter lite omplock med tiderna så blev det ett schema som jag känner ska fungera för mig. Jag ska börja arbeta eftermiddagar och det är stort för mig men kräver vila både före och efter för att jag ska orka med det. Lilleman kommer vara hemma på förmiddagarna och för att klara av att arbeta måste jag vila efter de förmiddagarna. Efter att jag arbetat måste jag planera in vila igen för att orka med kvällen. Men det ska gå, det har jag bestämt. Jag känner mig redo att ta det steget nu vilket är jättestort för mig. Eftermiddagarna är den tid på dygnet som jag är som mest trött så därför har jag bara arbetat förmiddagar förutom måndagskvällarna.

Idag har det hänt som jag anat skulle hända. Jag som enbart är 25 år (ja, jag vet det är fult att ljuga, 37 år 7 månader 29 dagar 20 timmar och 40 minuter ska det vara) har gjort en riktigt pensionärsvurpa. Förlåt svärfar, min ännu äldre moster med bihang, min gamla faster med bihang och alla andra pensionärer, men pensionärsvurpa är det rätta namnet för det jag har råkat ut för.

Jag har snubblat på en mattkant!!!!

Ja, skratta ni hånfullt bara men så kul var det inte. Det var i förmiddags det hände, i köket. Där det fram till idag har funnit en väldigt fin hemvävd matta som jag bara älskar, har haft sin plats. Ett antal gånger har jag (och även herr ketchup har gjort det och han är 6 månader och fem dagar yngre än mig) snubblat till på mattskrället som den kära mattan numera kallas för. Varje gång det har hänt har vi lyckats stå på benen och ingen större skada har skett även om tanken funnits "tänk om jag ramlat". Idag var det inget "tänk om jag ramlat", idag föll jag med ett brak pladask på köksgolvet. Fy Fabian vilken smäll det blev. Men jag överlevde (som om ni inte förstod det) men det gör så in i bombens ont i ryggen. Helt mörbultad är jag och varje djupt andetag känns.
Eftersom varken jag eller herr ketchup blir yngre så tog vi beslutet ikväll att mattskrället skulle ut. Så numera ser det ut så här på köksgolvet, matfritt, och så ska det förbli!

https://cdn3.cdnme.se/4053946/6-3/pic_51cc918b9606ee0d261f10c2.jpg" class="image">

Kommer ni ihåg näverskålen som jag och min gamla moster gör vårt bästa med att bli av med? För några veckor sedan var det min tur att behöva förbarma mig över det gamla skrället (näverskålen alltså, inte moster), men nu har den flyttat igen. I söndags när vi lämnade hotell moster så hade vi den inte med oss hem utan den var kvar där. Känner jag moster rätt så har hon vänt upp och ner på huset minst femton gånger sedan vi åkte men jag tror inte hon har hittat den. För vem säger att den är inne i huset???????

Midsommar, synonymt med jordgubbar, nypäror och sill. Det är även synonymt med väldigt skiftande väder, ena timmen varmt och strålande solsken med nästa timme hällregn. Denna midsommar är sig lik. Kommer ni ihåg Abba-reklamen på tv för några år sedan då bordet bars ut och in hela tiden. Ungefär så var gårdagen, presenning på utemöbler, presenning av utemöbler.
Herr Ketchup kom med idéen att vi skulle ha en it-fri midsommar. Det gick några timmar och barnen frågade inte en efter några paddor, mobiler eller nintendon. Sedan hände något, vädret inför morgondagen var bara tvunget att kollas och då plötsligt satt de flesta vuxna med huvudet böjt nedåt och fingrarna drogs över mobilernas touchskärmar. Där sprack det. Men så länge det varade var det trevligt, så mycket har vi nog aldrig pratar som vi gjorde när mobilerna var bannlysta. Mätta och goa kom vi åtminstone alldeles för sent i säng men väl där sov vi gott efter all god mat och mycket skratt.
Efter att nitton personer fått i sig frukost, duschat osv satte vi oss i bilen och hoppades på fint väder. Dagen var planerad så att lunch på restaurang för sedan en utomhusaktivitet. Planen hölls till 50%, sedan förstörde regnet den och vi flyttade inomhus och tillbringade eftermiddagen på ett busigt ställe.
Väl tillbaka på mosters "hotell" är jag nu slagen hjälte och ha stängt in mig i sovrummet för lite energipåfyllnad så jag överlever kvällen.

Idag har ännu ett möte om min framtid avklarats. Tanken var att det skulle bli klart var jag ska arbeta i höst men eftersom det har strulat så många gånger förr så hade jag inga större förhoppningar att det skulle bli klart den här gången. De vakanser som fanns diskuterades men eftersom ingen av förslagen innebar att jag skulle kunnat arbeta 100% på dem, så kände jag att då kunde jag klara mig utan dem. Det hade inte varit speciellt lyckat att den dagen jag kunde börja arbeta fullt behöva vara på flera olika ställen att arbeta.
Jag kände hur jag tappade lusten till allting och fick ett smärre utbrott och tårarna sprutade och jag hade väldigt stor lust att säga upp mig och skita i allting då min chef kom med ytterligare ett förslag, nämligen stället jag ratade i våras. Den här gången så villkoren helt annorlunda ut. Jag skulle bara vara på en avdelning och jag skulle gå på "normala" arbetstider, inte vara på tre avdelningar och inte heller bara arbeta eftermiddagar. Plötsligt fanns det ett vettigt förslag. Efter lite betänketid sa jag att jag ville gå dit och hälsa på igen och se om jag fick den rätta känslan, och vet ni, känslan var där!!!!!!

Så efter några för mig jobbiga veckor utan framtidshopp så vet jag äntligen var jag ska vara och det känns riktigt positivt. Från och med den 12 augusti så börjar jag på min nya arbetsplats, som jag har cykelavstånd till. Så till hösten lär det bli cykla av, om energin till det bara finns. För är det något som jag vet tar på mina krafter är det att gå eller cykla.

Nu dags att släcka ner för ikväll och börja slåss med myggorna. Sov gott och dröm fina drömmar.

I fredags efter avslutningen satte vi oss i bilen för att ta oss till Göteborg. Ungefär samtidigt lämnade två andra bilar också vår lilla stad för samma slutmål. I samtliga tre bilar satt det en tioåring och det är tack vare dessa tre tioåringar som Göteborgsresan blev av. För när dessa numera tioåringar enbart var några timmar gamla så träffades vi tre familjer för första gången och sedan dess har vi träffats några gånger varje år. Det är första gången vi gör en resa tillsammans och vad vi gjorde i Göteborg kan ni säkert gissa.

Efter en stadig frukost i lördags morse drog vi till Liseberg där vi tillbringade hela dagen. Det blev massor av skratt och glada tjut (det sistnämnda i nedförsbackar i hög hastighet). Tyvärr var det inte bara vi som bestämt oss för att åka till Liseberg så köerna var långa, för långa. När det vid 7 tiden var minst 30 minuters kö till de flesta åkattraktionerna valde vi att börja dra oss tillbaka till hotellet. Väl framme vid hotell Scandic Rubinen på Avenyn (lite reklam skadar aldrig) så blev det ett snabbt ombyte för att sedan traska till restaurang Picasso för middag. Vi hade knappt inte hunnit ta första tuggan förrän regnet kom. Jisses vilket oväder det blev, tur vi inte var kvar på Liseberg.

Efter middagen tillbaka till hotellet, och det tog inte lång tid förrän det hördes snarkningar från våra tre rum. Igår efter en fantastisk frukost så skiljdes vi åt för hemfärd. De två andra familjerna åkte direkt hemåt medan vi körde den lilla omvägen till Ullared till mannens stora fasa. Därinne lyckades jag få med nästan allt på min lista och med ett antal gula kassar i bilen så var vi äntligen på väg hemåt.

En väldigt intensiv helg som känns i kroppen idag men jag skulle inte vilja vara utan den.

I fredags var det skolavslutning. Skolavslutning för mig är att vara i kyrkan och sjunga "den blomstertid nu kommer" och lyssna på fina tal. I kyrkan var vi inte utan det blev en gympassal istället men annars var det sig likt (förutom att där inte var någon präst). Det var en helt fantastisk avslutning som var lagom lång och verkligen var för barnen. Rektorn höll ett fint tal som var alldeles lagom långt för att orka lyssna. Den blomstertid sjöngs såklart men även nationalsången som jag tycker blivit en fin tradition på avslutningen. Tårarna kom så näsduk var ett absolut måste, precis som det ska vara.
Efteråt samlades vi i storasysters klassrum. Även där kom det tårar då det var sista dagen med en helt underbar lärare som följt barnen under hela lågstadietiden. Hon kommer vara saknad till hösten. Den läraren som klassen ska ha på mellanstadiet kommer ha mycket att leva upp till.

Helgen bravader ska jag berätta om ikväll eller i morgon för efter tårarna satte vi oss i bilen och körde iväg.

Idag mår jag betydligt bättre än igår även om det inte varit någon toppendag. På något vis mår jag bättre bara genom att acceptera läget och handla därefter. Jag har varit hos sjukgymnasten idag vilket också underlättat mycket. Hon gav mig massa pluspoäng för min hållning och hur jag utförde mina övningar. Enligt henne gick det förvånansvärt bra med tanke på vilket skick jag är i.
Nu snart dags att sova, sömnen är som ni vet livsviktig för mig.