fruketchup.blogg.se

Jag är tacksam för att få vara del av ett fantastiskt arbetslag. Jag är tacksam över att ha en fantastiskt arbete. Jag är tacksam över allt vi hann med på vår planeringsdag på jobbet. Jag är tacksam över vilan jag fick efter jobbet. Jag är tacksam över att jag klarat av att lära mig crawla och att jag orkar crawla 100 meter. Jag är tacksam att få vara med i en fantastisk förening där alla möts med ett leende. Jag är tacksam över allt som jag klarar av trots min sjukdom (det blir så mycket roligare då). Jag är tacksam över att ha ett hem som jag trivs i. Sist men inte minst, jag är tacksam över min underbara familj. 

Har ni sett frågeprogrammet vem vet mest på tv? De ska nu spela in en juniorvariant så de sökte deltagare. Storasyster gillar frågesporter så vi skickade in en ansökan för skoj skull och igår ringde de och ville boka tid för en telefonintervju. Halv fem ringde de och pratade med storasyster. Hon fick svara på frågor om intresse och favoritämnen och sedan kom det lite kunskapsfrågor. Hon kunde långt ifrån alla men det som rörde natur och politik kunde hon hur lätt som helst. Likaså om musik och film. De har fler som ska intervjuas så nu får vi vänta ett par veckor innan vi får svar hur det har gått. Kommer hon med blir det inspelning i Göteborg i sommar. Spännande! 

Ikväll blev det till att hänga med till simhallen då storasyster hade träning. En liten stund tittade jag på från kanten, sedan hamnade även jag i det blöta, helt frivilligt. Det blev inte så många hundra meter idag men hellre lite än inget alls. Jag blir mer och mer imponerad av storasyster och hennes simmarkompisar när de avverkar längd efter längd. 

Jag brukar aldrig skriva om mitt jobb, men idag ska jag göra det ur ett hur-fruketchup-tacklade-en-tuff-veckapespektiv. Förra veckan slog vi rekord på jobbet när det gäller sjuk personal. Vi var tydligen inte den enda förskolan i stan där personalen fattades så den stackars vikariesamordnaren hade en hel del att göra. Om vi sammamfattar det hela som så att inga springvikarier behövde gå arbetslösa så förstår ni nog att vi gick lite kort om personal. 

För att förtydliga innan jag fortsätter så sattes såklart barnen i fokus (som alltid). Vi går alltid ner på grundverksamhet när vi inte känner att något annat fungerar, just för att barnen inte ska bli lidande. 

Men så till hur jag med min sämre stresstålighet fixade med veckan. Jag är rätt stolt över mig själv. Varje morgon fick börjas med att överblicka läget, planera lite snabbt hur dagen skulle läggas upp för verksamhetens bästa. Sedan med jämna mellanrum andas och köra lite balansövningar från sjukgymnastiken för att kunna hålla kvar orken och lugnet. Tufft var det, men jag är så attans stolt över att jag lyckades hålla kvar fokus. För några år sedan hade jag varit i taket flera gånger om, men nu var jag kvar i det jag skulle. Så uppenbarligen har jag lyckats ta till mig kunskapen hur jag ska agera på ett bra sett. 

Men baksmällan kom som ett brev på posten. Det har behövts många små vilostunder under påsken för att inte klappa ihop, men bara känsla att jag klarade för veckan så bra som jag gjorde stärker. Sedan vill jag inte ha en sådan vecka till.

När storasyster var fyra-fem år hände något. Från att varit lektjejen nr ett så började det handla om konflikter när hon berättade om vad som hänt på förskolan. Vi fick också veta från förskolan att hon hade svårt att koncentrera sig och att pedagogerna fått anpassa det som rörde storasyster så det skulle fungera bättre för henne. När hon började förskoleklass kom de första reaktionerna efter mindre än en vecka, något stämde inte. Lite anpassningar där också gjordes och sedan blev det tyst. Storasyster klarade skolan galant och resultaten kom, ibland snabbare än väntat. Men kontakterna med klasskamraterna fungerade inte, det var precis som att de inte alltid talade samma språk. 

I början av fyran blev storasyster mer och mer förvirrad och ingenting verkade stämma. Kontakt togs med skolan och efter ett möte med kurator och klassföreståndare beslutades att det var dags att ta reda på vad det var som gjorde att storasyster inte agerade som man ska i landet lagom. 

Efter över ett år vet vi. Hon är inte dum i huvudet. Snarare än hon en av de absolut smartaste av i sin ålder. Ovanpå det finns även en liten gnutta adhd. Men tack vare hennes fenomenala intelligens så gör den att hennes adhd inte kommer upp till ytan utan särbegåvningen kompenserar. 

Men det är inte bara guld och gröna skogar att vara smart. Skolarbetet behöver vi inte ägna så mycket tid åt, vilket vi egentligen aldrig har behövt göra. Istället behöver vi lägga ner otroligt mycket tid och energi på att hitta struktur i vardagen. För tänk att du ser världen ännu mer detaljrik än vad du redan gör, och behöver lägga ner all din otroliga tankekraft på att analysera den. Mycket går man då miste om, som allt det som vi vanliga dödliga ser som självklart t ex tandborstning osv. Något mer som tar tid och kostar massor med energi är konflikthantering. Storasyster har nämligen takets gåva och tänk er att prata med någon som är så mycket smartare än er och har argument till precis allt ni säger. 

Men trots de svårigheter som medföljer så ser vi otroligt ljust på storasysters framtid. Hon kommer gå långt här i livet och hon har kapacitet att blir precis vad hon vill när hon blir stor, och det är hedersamt att veta.

Varför väljer jag då att skriva om detta? Idag i landet lagom Sverige ska alla helst passa in i samma mall. Det är fult att sticka ut och vara annorlunda, även om det är åt det positiva hållet. Att berätta att någon är smartare än andra är ett exempel. Genom att prata om det så är jag övertygad om att acceptansen blir större. Sedan är det självklart att även för storasysters skull vill jag berätta detta. Det underlättar för henne att folk i hennes närhet vet varför hon gör som hon gör och varför vi som föräldrar gör som vi gör när det gäller henne.