fruketchup.blogg.se

Glad i hågen tog jag träningsväskan och drog till gymmet och såg fram mot ett nytt härligt träningspass. Kommer in, väntar på att instruktören ska börja gå igenom mellanstationerna och känner mig rejält taggad. Så börjar genomgången, och för varje station känner jag mer och mer att det här kommer aldrig gå vägen. För det var nästan bara ben, och det var mycket böj-på-knäna-benövningar och det var mycket hoppa-och-vrid-övningar. Dvs precis sådana övningar som mitt knä inte klarar av. Då sattes jag på prov verkligen. Efter att ha fått en mindre ångesattack så hade jag två alternativ: 1 lämna passet och gå hem och tycka synd om mig själv vilket hade resulterat i en stor risk att aldrig mer skulle gå tillbaka av rädsla att samma sak skulle upprepa sig. 2 göra de övningar jag kan, och de jag inte kan gör jag om till en övning jag kan. Gissa vad jag gjorde? Självklart stannade jag kvar (med gråten i halsen av ren ilska över mitt förbaskade knä) och gjorde det jag kunde och det jag inte kunde bytte jag ut mot något jag kunde. Det känns rejält i knät men av två onda ting (vad vitsigt det blev nu) valde jag det minst onda.

Tilläggas ska att jag hyser ingen agg mot instruktören. Han gjorde sitt jobb och såhär fungerar ett easyline-pass. Mellanstationerna ändras från gång till gång och ibland är det mycket armar, den här gången var det mycket ben. Jag har tränat så pass mycket att jag vet hur jag ska tänka och byta ut övningar men innan jag kom så långt så visste jag att det bara var att säga till instruktören så fick jag hjälp hur jag skulle göra. Sedan var det maximal otur att första tisdagen jag tränade på en evighet så var det just en benpass.