fruketchup.blogg.se

Lite naket får vi väl ha såhär på valborg. Inte för det är speciellt sexigt i det här fallet men naket är det.

 

 

 

Förutom mitt oerhört sexiga ben så kan ni spana in myggbettet. Sommaren närmar sig!!!

Klockan är 12.55. Det har gått 25 minuter sedan vi stängde dörren på förskolan, 20 minuter sedan vi kom hem, 15 minuter sedan vi började läsa. Handen sitter fast på en djupt sovande 4,5-åring.

 

 

Då var sista dagen på arbetsträningen gjord, och sista dagen jag är helt sjukskriven. Från och med imorgon är jag "bara" 75% sjukskriven och ska alltså arbeta 25%. En väldigt bra början blir det tycker jag med en röd dag, inte illa. 

 

Efter mina två timmar idag kände jag faktiskt en liten tillstymmelse till energi så jag åkte via Källan och hälsade på. Jag har inte varit där sedan mitten av mars och jag saknar alla jättemycket så jag passade på att åka inom en timme för att ta en kopp kaffe, snacka lite goja och kramas massor! Det var så härligt att kliva innanför dörrarna och får träffa alla som var där. Samma underbara välkomnande och samma fina stämning som alltid var det och jag känner hur mycket jag saknar dem. Det får nog bli fler gånger jag försöker ta mig inom där, även om det bara blir för en kort stund. 

 

Nu ska jag iväg och hämta lilleman och sedan hem och försöka han vila en stund. Kvart i fem i morse vaknade han och han hade inte riktigt somnat om när min och herr ketchups klocka ringde kvart över fem så jag misstänker att unge herrn är ganska så trött idag. Ikväll står det valborgsfirande på programmet så han behöver sova av den anledningen också. 

 

Hoppas ni alla får en fin kväll!

Så brukar min käre pappa säga innan han sätter sig ner, men om han gör det i nedanstående situation förtäljer inte historien. 

 

Häromdagen när jag läste i Badtantens blogg så skrev hon om städning av toaletter och då kommer man i diskussionen alltid in på dessa äckliga herrtoaletter där det snarare är regel än undantag att det är kiss överallt och inte bara i toaletten. Jag fattar inte att det ska vara så svårt att pricka rätt, och om man nu inte kan det så finns det två alternativ:

 

1. Mannen i fråga ser till att lära sig pricka rätt

 

2. Mannen i fråga väljer att ändra kissbeteende och sitter ner och kissar. 

 

För sitta ner och kissa, det ska man då man tydligen tömmer blåsan betydligt bättre än när man står upp, samt att den stackaren som städar slipper torka kiss överallt. Favoriten, eller snarare icke-favoriten är när småpojkar envist ska stå upp och kissa. De kan definitivt inte pricka rätt utan de kör med någon slags brandsprutakissning så kisset hamnar på golv, väggar, på toaletten, på sina egna kläder osv osv osv. Så en sak är säker, lilleman har förbud mot att stå kissa. Undantaget är utomhus i icke-tätbebyggt område. 

 

Så var det det där med den snygga bilden jag skulle visa, här kommer den!

 

Trevlig kväll.

 

 

 

Måndag morgon, storasyster är i skolan, lillaman har soffhäng framför tv:n (självklart fortfarande i pjamas) och jag dricker morgonens tredje kopp kaffe efter att ätit bästa frukosten bestående av havregrynsgröt med jordgubbar och banan på. 

Idag står det sjukgymnasten på schemat, första besöket sedan gruppträningen tog slut. Konstigt att bara vara jag och sjukgymnasten på träningen då vi varit så många på gruppen. Sedan blir det en lugn eftermiddag innan måndagkvällens arbete. När jag kommer till jobbet ska förrästen det förberedas för ett blogginlägg. Jag ska ta ett tjusigt kort på en bild och lägga ut den med en hälsning till Badtanten. Vad ska ni hitta på idag?

Men vad jag längtar. Björkarna brukar slå ut omkring sista helgen i april men då helgen snart är slut så stämmer det inte iår. Men det är så väldigt nära. 

 

(Det var här ett fint kort skulle vara på en av de fina knopparna som är på björken utanför garaget men jag vill inte gå ut och ta kort iklädd min pjamas, så kul ska vi inte ha det)

 

Man ser lite av det gröna lövet och det är inte långt kvar nu tills det kommer fram riktigt. Jag älskar våren, den är helt klart den bästa årstiden. Bara att se allt bli grönt, det blir varmare, på kvällarna är det ljust länge, man slipper tjocka jobbiga vinterkläder osv gör att man inte kan bli annat än positivt. Ja, en nackdel finns såklart och det är all pollen, den tycker vi inte om då lilleman inte mår så bra av den, och sen de där myggorna som snart börjar komma, de tycker vi heller inte om. Men nu blev det negativt, det vill vi inte heller, vi går tillbaka till trevligheter istället. En annan trevlig sak med våren är att herr Ketchup fyller år, närmare bestämt på lördag. Och det här med födelsedagar älskar jag, framförallt presenter och överraskningar. Presenter ska inhandlas nu i veckan, det tråkiga är bara att han bara sagt en sak han önskar sig och den saken ska han få. Vad han mer ska få måste jag klura på, men det är hela sex dagar kvar. En överraskning har jag beställt till honom idag i alla fall. Den kommer han bli glad för, det vet jag. Vad det är? Det kan jag inte skriva här, kan aldrig vet om han är här och läser. Men kort på överraskningen kommer på lördag!!!!!

En lagom söndag idag är det. Alltså en söndag utan massa på programmet. Herr ketchup sprang på fm, som vanligt när det är söndag och medan han gjorde det hamnade storasyster hos en kompis. Jag och lilleman var 1,5 timme på lekplatsen, riktigt härligt var det. Efter det lunch och sedan stack herr ketchup med ketchupbarnen till simhallen och jag började förbereda middagen genom att hacka ett antal lökar med resultatet att jag grät betydligt mer än när Robinson-Leif friade i robinson våren 2003. När tårarna var tårkade och ögonen lite mindre rödsprängda en cykeltur till affären för att handla vita bönor i tomatsås (någon som kan gissa märket) och nu mellanmål innan min träningen om en timme. Eventuellt hinns det även med en snabb vända med dammsugaren innan dess. Så fortsatt en skön alldeles lagom söndag. 

Sedan påsk har det varit någonting varje helg, och många gånger saker som är stressfaktorer för mig. Har det inte varit att herr ketchup har arbetat så har det varit simtävlingar eller någon annan aktivitet förutom alla vanliga "måsten" som finns. I maj är det ännu fler saker som står på schemat och två av helgerna skulle vi vara borta precis hela helgen, och det kostar på, alldeles för mycket. Det räcker egentligen att jag är iväg en heldag bland andra människor så kommer det som ni vet världens baksmälla efteråt, då kan ni tänka er hur det är att vara iväg en hel helg. Efter många och långa diskussioner här hemma så är det äntligen bestämt hur det blir. Ena helgen åker vi iväg alla, men då blir det från lördag lunch och sedan hemgång direkt på morgonen dagen efter. Den andra helgen får herr ketchup åka iväg själv då det är hans aktivitet (ja, det är det egentligen båda helgerna men jag kände att jag var tvungen att följa med ena helgen) som står på schemat. Dessa beslut vet jag inte är populära, men jag känner att jag måste välja. Ska jag följa med båda helgerna och det hade blivit från fredag till söndag båda helgerna så hade jag mått uruselt efteråt och då riskerat att ta ett rejält kliv bakåt med risk för ett tag hemma igen, fast då hade andra i min omgivning varit nöjda och glada (alltså inte för bakslaget utan för att jag följde med och gjorde som andra vill). Nu tog jag det andra beslutet att kortar ner ena helgen samt stannar hemma själv med barnen den andra helgen och nu vet jag att jag inte är speciellt poppis vi vissa ögon. Istället vet jag att jag kommer att "överleva" maj månad och (förhoppningsvis) klara av det jag gör samt alla andra aktiviteter som är på hemmaplan. 

Jag vet att det kommer bli många diskussioner kring detta och det kommer att snackas dynga så det luktar skit lång väg (bakom min rygg!!!!!), men så här är det. Det som skrämmer mig är att det tydligen fortfarande finns människor som inte fattar att jag är sjukskriven och varför jag är det, samt vilka konsekvenser olika handlingar får. 

 

 

 

Lagom till lets dance började igår så började det även gäspningarna komma från tre fjärdedelar av ketchupfamiljen. Den sista fjärdedelen, dvs fru ketchup, kände snarare lite rastlöshet i kroppen och fick ett väldigt stort behov av en promenad. En halvtimme senare drog jag och en av grannkärringarna ut, och vilken promenad vi fick. Helt fantastiskt underbar. Det gjorde väldigt gott för mitt huvud, ja för hela mig egentligen. 1,5 timme traskade vi och väldigt många ämnen klarades av under den tiden, t ex omgjorda bamsesånger, gröna baljor och hur högt upp på väggen man kan finna hitta resultatet av en magsjukekaskad. Alltid lika trevlig att gå med henne och jag somnade ganska ovaggad sedan. Förrästen när jag kom hem så sov hela familjen, de två yngre i sina föräldrar säng och mannen på soffan. 

 

För att förgylla lördagsmorgonen så måste jag bara låta er ta del av en rolig historia jag läste i TantGlad's blogg (ni hittar henne om ni tittar där det står länkar lite längre ner till höger). 

 

Eller skat(t)bo som det även heter. I en kommun några mil söderut pratar de om måsskit. Vad är då det för något? Jo, så här står det på kommunens hemsida:

"Nu startar återbruksatsningen Skatbo som främjar nyfikenhet, kreativitet och utforskande. Genom denna verksamhet ska pedagoger och barn i kommunens förskolor och grundskolor få tillgång till alternativa arbetsmaterial, som väcker lusten att experimentera och prova olika lösningar. Material kan vara kakelplattor, tyg, papper, plankor, tapeter och rör.  

I förskolans och grundskolans läroplaner står det att barns och elevers kreativitet och nyfikenhet ska stimuleras. Verksamheterna ska dessutom verka för att barn och elever utvecklar intresse, nyfikenhet och förståelse för naturens olika kretslopp samt för hur människor, natur och samhälle påverkar varandra."

Det är alltså egentligen bara massa skräp, för den som inte har rätt glasögon på sig. Det hade jag och mina tre kolleger, det vill jag lova. En sagolikt massa grejer hittade vi där, glasburkar, rör, tapeter, papper, och massa annat. Till och med en dammsugare fick vi med oss hem. Som dammsugare ska den dock inte vara utan något betydligt mer spännande. Bild kommer så småningom och jag gissar att den kommer att uppskattas av barnen när den nya funktionen är klart. Så en väldigt spännanden upplevelse var det att äntligen få besöka skat(t)boet och jag gissar att det kommer att bli fler besök där då man aldrig kan veta vad där är för saker man kan ha nytta av. 

 

Tjohotjohej idag är det fredag. Jag har träningsvärk så in i helskotta idag och regnet vräker ner. Positivt med det är att jag vet att jag tränade igår och att pollenhalterna minskar. Idag ska jag in i ett skatbo och leta fynd. Trevlig fredag!!!!

Så härligt att kunna skriva det men det har varit två bra dagar. Ni som inte vet vad en bra dag i fru Ketchups liv kan jag berätta att det när jag fixar med dagen. Jag får inga större utbrott (det låter mycket värre än vad det är) och jag känner att jag har energi trots att jag gjort någonting. 
När lilleman var hämtad igår så ville han gå ut. Han nöjde sig inte med bara mitt sällskap på lekplatsen utan sprang hem till kompisen för att försöka få med honom ut. Istället för att kompisen kom ut så hamnade jag och lilleman därinne hos kompisen, kompisens mamma (som även är en av de finaste vänner som finns) samt kompisens lillebror. Därinnen blev det lek, mammaprat, mys och underbart gott mellanmål i form av fruktsallad. Sedan drog vi ut på lekplatsen där grabbarna grus sin vanan trogen levde loppan så till sist beslutade två mindre glada mammor att nu fick det minsann bli skiljsmässa till killarnas stora förtret. 

 

Efter en väldigt tidig middag och sedan lite kvällyoggi la sig lugnet över ketchuphemmet det blev en hyfsat tidig kväll efter en ganska ok dag. 

 

I morse blev det lite senare avfärd till jobbet än vanligt. Idag har vi haft planeringsdag och då måste man äta gott! Förutom mitt bidrag i form av choklad fanns även en helt underbar äppelkaka samt muffins och till det massa kaffe som är ett måste. Som vanligt när det är planeringsdag så skrivs det massor och diskuteras massor och vi fick verkligen mängder gjort. Lunchen intogs på det fantastiska stället som har fisk som sin specialitet, så det blev stekt torsk, potatis och remouladsås, mums! Lite jobb till och sedan kände jag att jag gjort mitt så då blev det hemfärd och några timmar i soffan innan lilleman hämtades. Vi drog till lekplatsen och var där en stund och sedan in för att se till så storasyster kom i ordning för sin basket och jag för min easyline. 

 

Nu är middagen intagen, läxor lästa, disken undanplockad och jag ska snart i duschen. Ha en fin kväll!

Jag är redo!

 

"mamma, hur ser du ut på den tavlan" (lilleman pekar på mitt och herr Ketchups bröllopskort)

 

"hur menar du?" frågar jag honom tillbaka. 

 

"du har en sån där fin dress på dig, du kan vara med i Lets Dance med den dressen mamma, och sen kan du gifta dig med Robert". 

 

"Vem är Robert" (vi känner ingen Robert så jag är väldigt nyfiken vem som ska bli nya herr ketchup enligt lilleman)

 

"Han som läser om nalle phu på tv"

 

 

 

Och plöstligt så var jag och lilleman väldigt goda vänner igen. 

 

 

Det finns eftermiddagar och sedan finns det =/&=)&%(/))))))))/%&)/=?=(&)/% eftermiddagar. För att ni ska slippa läsa om alla frustrerande saker som drabbat mig i eftermiddag och tidig kväll så kommer här en väldigt kort sammanfattning av en av sakerna.

 

Då var läkarbesöket avklarat och det gick precis så bra som jag anade att det skulle. Jag är från och med 1/5 bara 75% sjukskriven och kommer vara det fram till 14 juli. Därefter är jag sjukskriven 50% men jag börjar då med att ha semester i fyra veckor. Den känslan att det på intyget är ikryssat i 75% rutan är så häftig och fantastisk att det inte går att beskriva i ord, i nästan ett år har jag varit helt sjukskriven och nu ska jag börja arbeta! Wow!!!!

Jag ska till läkaren snart, för att med henne utvärda mina arbetsträningsveckor som varit. Sedan ska hon bestämma om jag ska börja arbeta som planerat eller om det blir till att ge upp. Vad deprimerande det lät, men så är det. Fast jag är inte speciellt orolig vad som kommer att sägas. Självklart kommer det rapport senare idag. 

Sedan urminnes har barn jämförts, vem är längst, vem väger mest, vem började gå först, vem började cykla först, vem lärde sig läsa först osv osv osv. Självklart är man stoltare än stoltast när ens barn är tidig med något och klarar av det långt före andra barn, eller ännu bättre när ens barn blir bäst. Men tvärtom då, när det inte går så bra och när barnen inte är så duktiga (och förrästen, vem bestämmer vem som är duktig) eller får kämpa med att lära sig något?

 

Sista veckan har funderingarna kring detta varit många, åt båda håll. I torsdags var det åt det väldigt trevliga hållet. Jag var på utvecklingssamtal med storasyster och eftersom hon går i trean är det nationella prov som gäller den här terminen. Storasyster har alltid haft väldigt lätt för sig i skolan, det mesta har hon gratis och det är inte många minuter i veckan hon behöver lägga åt läxorna. Därför var jag inte så väldigt orolig för dessa omtalade nationella prov. Jag hade rätt, det har gått bra med de prov som redan skrivits, de prov man bara blir godkänd och inte godkänd i var hon godkänd, och de som har poängbedömning har hon i de flesta prov haft alla rätt i och ett hade hon ett fel i. Ett prov låg hon dock lite sämre till i, på gränsen att inte klara det, men felet hon gjort där var att svaret  hon gav hade varit på ett för djupt plan, hon hade vidarutvecklat sig för mycket så läraren ansåg att hon hade klarat det med bravur också även om poängen var lite lägre. 
Sedan var det då åt andra hållet, gårdagens simtävling. Storasyster är född 2003, och tittade man listorna igår så var där många 2003, men också både de som var ett och två år yngre. När tävlingen var över och vi tittade i resultatlistorna så låg storasyster väldigt bra till, nästan pallplats i de flesta grenarna. Om det hade handlat om att simma på längst tid. Ett stort nederlag tyckte storasyster (även om hon själv inte såg resultatlistorna) eftersom hon själv förstod attt där var många som simmade betydligt fortare än henne. Men så var det den där biten med att ha fått kämpa, och kämpa mycket. När det gäller simning och att lära sig simma så i simskolan så ska saker och ting ske enligt mönster. Du ska klarar vissa saker innan du får gå vidare till nästa grupp och du ska klara dem på ett korrekt sätt. Observera att detta inte är någon kritik mot simklubben eller hela systemet, hoppas ingen tolkar det så för det är det verkligen inte. Det är där vi kommer till problemet, hon har haft väldigt jobbigt med bröstsimmet. År efter år har hon kämpat med detta eländiga bröstsim som bara inte har fungerat, hon har inte fått till tekniken och kunnat få ihop rörelserna på ett korrekt sätt. Så hon har halkat efter, och kommit med de som är yngre än henne. Det har varit både tårar och tandagnissel och en och annan droppe blod för att få detta eländiga bröstsim att fungera men så för ett år sedan gjorde det plötsligt det. Undra vem som var gladast, hon eller jag men många stolta mammatårar blev det efter att hon klarade av det för ge upp gjorde hon aldrig. Hon avancerade till sista simskolegruppen och där blev det bara en termin för allt fungerade, ja inte dykningarna då för de liknar fortfarande magplask men det är en annan historia. I januari började hon i teknikskola, där hon nu förutom rygg- och bröstsim även nu ska lära sig att crawla (dvs simma frisim) och sedan ska även fjärilssimmet komma. Förutom att lära sig simma på nya sätt ska hon även lära sig vändningar enligt alla konstens regler och även det är en egen historia, jisses vad hon krigar med dem. Men även om hon är i grupp med de som är upp till tre år yngre än henne så är hon stolt över sig själv. Det gör att jag sporrar henne och uppmuntrar henne och talar om för henne att hon hela tiden ska se till sina egna resultat, inte bry sig om att de andra i gruppen är mycket yngre för det har hon bekymrat sig för innan. Den utveckling hon gjort i vår är otrolig, hon har gått framåt mängder och äntligen börjar det lossna. Hon är inte snabbast och kommer kanske aldrig blir det men hon kämpar och försöker och framförallt, hon älskar det hon gör. 

Vad vill jag då säga med det här inlägget, om någon nu inte skulle förstått det. Jo, varje barn har sin grej som det barnet är duktig på och har lätt för sig. Alla kan inte klara allting men vi som föräldrar är många gånger duktiga om att skryta om vad våra barn kan medan vi inte är så snabba på att berätta vad våra barn inte kan. Jag är självklart superstolt över att storasyster har det lätt för sig i skolan och det är kanske tack vare det att det är lätt att hantera det som inte fungera så bra, t ex det eländiga bröstsimmet. 

Ha en fantastisk dag alla! Var rädda om er och era medmänniskor och peppa de som har det svårt. Lyft det som är bra och var tacksamma för det utan att vara skrytsamma. 

12,5 timme efter vi lämnade ketchuphuset så var vi äntligen hemma igen! Vad har vi då gjort idag? Jo 3/4 av familjen har suttit på läktaren och ropat och hejat på storasyster som varit med om sin första riktiga simtävling idag. Och som hon simmade, riktigt bra med tanke på att det var nytt med 50 meter och att hon skulle fixa med vändningar också. Någon medalj blev det inte men massor med erfarenhet fick hon med sig och det var ett av målen för hennes del med dagen. Många i hennes åldersgrupp simmar mycket fortare men den utveckling hon gjort sedan i januari är enorm och jag ser med spänning fram emot fortsättning. 

Själv är jag tröttare än tröttast ikväll efter en dag bland massor av folk och mycket ljud och stoj och stim. Jag gissar att jag kommer sova gott inatt! 

Någonstans söder om Örebro. 

 

Precis som om lilleman inte har tillräckligt med elände så redan med strulöron, svårigheter med uttal, astma, glasögon (ja, det är väl det minsta problemet men dock en sak som kostar på för honom då det inte är lätt att vara leka med ett par glasisar att vara rädd om) och lite väl aktiv ibland så drar vi även till med pollenallergi. För nu hostas det, och det är tungandat och det snarkas om nätterna (jepp, vi har sett ett samband). Så förutom den vanliga astmamedicinen så blir det en liten hutt av detta varje kväll också. 

Lördag idag, och det är inte helt fel. Tänk vad man uppskattar helgerna när man arbetar även när man arbetar så lite som jag gör och fast att jag tycker det är underbart att ha kommit igång med att arbeta. Samtidigt som det är skönt att strosa omkring i pjamas halva förmiddagen och sörpla kaffe så är helgerna ett visst stressmoment. Jag är inte själv många minuter och det kostar på. Men det går bättre och bättre tycker jag.
Vad ska då ketchupfamiljen hitta på i helgen? Herr ketchup och unge herr ketchup är i simhallen på simskola, sista simskolan för den här terminen. Unga fröken ketchup är hemma, ingen simträning för hennes del idag då det står lite annat på programmet i simklubben den här helgen. Jag misstänker att unga fröken kommer och tar telefonen snart för att börja planera dagen med kompisar. Jag ska ta mig en vända till affären då jag misstänker att vi har råttor i skafferi och kylskåp som äter upp allt jag handlar. Ibland känns det som att Maxi är mitt andra hem då jag är där för jämnan och alltid lämnar affären med full vagn. I eftermiddag blir det det vanliga helgplocket, röja lite här och där. Gissar att en och annan kopp gevalia slinker ner också. Sedan ska morgondagen planeras för, vad som händer då får ni veta i morgon kväll.

Tur man kan gå in och ändra i det man skrivit. Idag ska stadens stolthet spela sin första match i ettan. Fotboll är det jag talar om och självklart är det ett damlag som är stadens stolthet. Denna matchen har jag längtat efter att få kolla på sedan det blev klart i höstas att de skulle gå direkt från trean till ettan, snacka om prestation. Men jag inser att jag kan inte göra allt, så det blir att vänta på resultatet framåt kvällen istället och hålla tummarna här hemma. Lycka till rosa!

Ha en go dag och njut av livet, stressa inte ihjäl er utan gör det ni mår bra av och det är bara ni själva som kan avgöra det!

Varför går man alltid och lägger sig tidigt på fredagkvällarna, lördagkvällen med för den delen? Det är ju den kvällen man kan sitta upp med gott samvete utan att behöva tänka på att man ska upp tidigt dagen efter. Kanske ska be tvkanalerna ändra om sin tablå så alla de där programmen som går mitt i veckan ska komma fredagar och lördagar istället. Fast förståss, då vill väl barnen sitta uppe alla andra kvällar för att titta på dansande bkändisar och spindelrädda föredettingar. Men nu är det fredagkväll och klockan har passerat tio så nu säger fru ketchup god natt!

Lagom till jag åkte från jobbet var det dags för husmöte. Det är när chefen kommer ut till förskolan och en på varje avdelning sitter ned med henne och lämnar och får information. Igår hade hösten diskuterats, och ett positivt besked kom, mitt arbetslag förblir oförändrat vilket är en bra nyhet för mig. Nu håller vi bara tummarna att det blir på det viset också men är det något jag lärt mig under årens lopp det är att i förskolans värld kan man aldrig vara säker på någonting. 

Sedan hem, vila, fixa mat, vila lite till för att sedan iväg på utvecklingssamtal med storasyster. Storasyster har det lätt för sig i skolan, de nationella prov som har gjorts har gått som en dans och det är jag tacksam för då det är desto jobbigare med kompisarna. Det har varit bråk i klassen sedan de började förskoleklass (och nu är det treans som hon går i) men läraren tar det på fullt allvar och har arbetat mycket med att få en bättre stämning. Det som är fantastiskt är att inne i klassrummet är det en fantastisk klass att arbeta med enligt läraren, alla tycker det är roligt och det är positivt stämning. Men något händer när det ringer ut, då börjar bråken och det kostar mycket energi, både för läraren som får reda ut problem, för barnen som blir drabbade, och för oss föräldrar som måste trösta ledsna barn när barnen kommer hem. Som tur är så har vi föräldrar fått bra sammanhållning så vi pratar mycket med varandra. 

På kvällen var det dags för min älskade easyline. Lika underbart skönt som vanligt (även om jag har träningsvärk idag men den värken gillar jag). Som jag sagt förrut, hur slut jag än är när jag kommer dit så ger det så mycket energi att få vara där och jag går därifrån som en ny människa varje gång. Vid några tillfällen har jag fått höra de (för mig) dumma kommentarerna att jag istället för att träna ska bry mig om min familj och se till att göra något vettigt här hemma t ex städa, klippa gräset, skotta snö eller något annat kroppsarbete istället för att "springa på gymmet". Det är inte samma sak, långt ifrån. Först och främst, på gymmet tränar jag rätt, jag får hjälp att göra rörelser rätt samt att jag tränar hela kroppen. Genom träning på gymmet så ger jag mig själv att redskap att kunna arbeta med barn i många år till då det arbetet sliter oerhört mycket på kroppen. Sedan är gymmet som ni nog förståt ett rejält andningshål för mig. Det är där jag ägnar mig helt åt mig själv och får ur mig massa jobbigt. Detta är ett måste men ett postivt måste för mig och om de kritiska människorna i min omgivning vill kan de få det skriftligt från både läkare och psykolog. Två gånger i veckan försöker jag vara där men önskar det kunnat vara oftare men jag får vara glad för det lilla. 

Det har varit en intensiv vecka då det har hänt mycket. I onsdags var det som ni vet sista gruppträningen på sjukgymnastiken. Det var lite sorgligt då träningen har gjort att vi kommit varandra väldigt nära på ett sätt som är svårt att förklara. De flesta av oss 10 i gruppen har inte träffats innan så det är nästan bara nya bekantskaper. Varför de andra har gått i gruppen vet jag inte och de vet inte varför jag har varit där, det är inget som har diskuterats och jag tror att ingen har haft behovet att veta. Det vi vet om varandra har varit vad de andra heter samt eventuella svårigheter i samband med övningarna t ex att en av de andra tjejerna har ett strulig knä så inte har kunnat ta sig ner på meditationskudden förrän efter några gånger. Varje gång har vi börjat med att sitta på mediationskudde. Då har vi suttit på kudden med knäna i golvet om ni förstår vad jag menar. En rak hållning och händerna placerad i knät med handryggen neråt och tummarna mot varandra. Ögonen har varit öppna men utan att titta på något. Vi har "gått in i oss själva" med tankarna men har inte tänkt på något ändå. Snurrig beskrivning men det är svårt att förklara på ett bra sätt. Otroligt skönt och avslappnande är det och inte ett dugg jobbigt. Sedan har det följts av ett antal avslappningsövningar samt kroppskännedomövningar. Mycket handlar om rätt hållning för att kunna vila i handlandet (nej, jag pratar inte om att springa i affärer om nu någon skulle tro det). Dessa tio gånger som träningen har varit har det varit otroliga framsteg hos alla i gruppen och vi har vågat öppna oss mer och mer för varandra i vår träning. För det är en (åtminstone för mig) otrolig känslosam träning då man går så djupt in i sig själv.  Som sagt, svårt att beskriva om man inte fått uppleva det. Så det som jag upplevde som otroligt flummigt kommer jag att sakna jättemycket samt att jag kommer att sakna de andra i gruppen. Men sjukgymnastiken släpps inte helt även om gruppen är slut, enskild träning kommer jag att gå på med jämna mellanrum även om det inte blir lika ofta längre. 

Idag var det långa två timmar på jobbet. Jag har sedan i måndags kväll känt mig lite sliten och idag var det tufft att jobba. Vi kollade lite på ett schemaförslag hur mina arbetstider ska ligga när jag börjar arbeta "på riktigt". Det kan nog bli bra även om det till viss del kommer att kosta energi, fast det gör i och för sig det mesta jag gör. När mina två timmar var över så var det bara i bilen och hem. Väl hemma upptäckte jag att vi har oinbjudna gäster. En gigantisk varelese med 8 ben har bosatt sig källaren. Fy för den lede säger jag bara. Det var bara att ta kläder och skor med mig upp och sedan stänga alla dörrar som finns mellan mig och odjuret så det inte ska hoppa upp och bita mig i hälsenan. Nu sitter jag här i min soffa och försöker andas lugnt för att hämta mig så jag kan fixa lite lunch. Jag har 1,5 timme på mig och sedan är det dags att ge sig av till sjukgymnaste för sista gruppträningen. Det känns inte bra att det är sista gången, jag skulle behövt ha kvar sjukgymnastiken länge till känner jag, just gruppträningen fungerar så väldigt bra. Jag tänkte jag skulle prata med sjukgymnasten hur jag ska göra för jag känner inte att jag är redo att stå på egna ben ännu. 

Jag har upptäckt att för mig okända människor har hittat till min värld och det tycker jag är superkul! Inte bara för att någon läser det jag skriver utan att jag på det viset hittar nya bloggar att läsa. Men för er nya som inte varit med från bloggens begynnelse så vill jag tipsa er om att läsa bloggens första inlägg. Där står lite om min bakgrund och varför jag började blogga. Så gå gärna in och läs här http://fruketchup.blogg.se/2013/february/ok-nytt-forsok.html

 

 

 

 

 

Att slänga in en ansökan att börja plugga är egentligen inte så dumt, även om jag kanske inte ska utsätta mig för studier nu. Däremot gjorde jag en riktigt dum sak sedan. Som säkert ni inte tycker är något dumt men för mig är det dumt. 

En av mina mådåligt-saker är promenader i ensamhet. Jag ska bara inte ut och gå själv, inte ens en kortare sträcka. Det är så mycket hjärnspöken som gör sig till känna och det rejält. Men idag gjorde jag det, jag gick till apt:n, en promenad på 25 minuter så inte så jättelång alltså. Knappt halvvägs var jag så slut i huvudet (och det gjorde att hela kroppen skrek STOPP) att jag bara ville lägga mig ner på gatan och vila. Till sist var jag framme och behöver jag säga att det var gudomligt. När det var dags att gå hem behövde jag inte gå så långt, bara till parkeringen, sedan fick jag åka med min gamla kollega och då önskade jag att resan varit minst dubbel så lång, det var så kul att träffas. Nu soffläge och bara njuta av en timme i lugn och ro innan läggdags. Trevlig kväll!

Snacka om att jag är vitsig, ibland så kan fru Ketchup få till det så här tjusigt. Vad innebär då detta otroligt vitsiga? Så djurigt blir det inte utan apträff är ArbetsPlatsTräff för er som inte visste det och då har ni säkert också räknat vad jag menar med hönsgård. Jag ska alltså på apt ikväll, för första gången på snart ett år. Eftersom det är hela området och alltså då många förskolor kommer jag få träffa mina gamla kolleger! Sedan jag var och sa hejdå i mars har jag inte några av dem så det ska bli kul och kramigt att få se dem. Jag saknar dem massor även om jag har det väldigt bra där jag är idag. 

Eftersom jag arbetar på kvällen på måndagar har jag och lilleman mys på måndagarna. Han får vara hemma större delen av dagen då jag lämnar honom först på eftermiddagen några timmar så jag får vila för att orka med kvällen. Än så länge har vi klarat av att tillverka pappersflygplan och just nu så äter lilleman frukost nr 2. Pjamasklädda är vi fortfarande och jisses vad gutt det är att kunna ta det lugnt på morgonen även om jag fungerar bäst att göra måstena på morgonen. Om en liten stund ska vi tvätta cykel då storasysters cykel får besök ikväll av en eventuell framtida ägare. En liten vända till affären blir det också sedan är måste-listan slut. 
Vad har ni på programmet idag?

Lycka är att få vara frisk, att ha mat på bordet, att orka gå till jobbet, att ha ett jobb. Men lycka är också att vara 4,5 år och precis ha fått en pruttkudde. 

 

med motiveringen att det här är en kämpare som sätter andra människor före sig själv och som framförallt efter denna eländiga sjukdomsvinter behöver ha lite uppmuntran. 

Stort grattis till




EMMA!!!!!!!

 

Det är dags att utse vinnaren. Men eftersom jag är så otroligt snäll så tänkte jag att jag även har ett tröstpris och den som vinner det har jag lottat ut med storasysters hjälp. 


Och den som kommit på andra plats är......

Fröken fräken iDA!!!!!! 

 

 

Och för att göra fröken iDA ännu lyckligare så blir det lite reklam, www.idakoden.se

 

 

Info kommer till bästa fröken i ett mail, stort grattis!!!! 

 

 

 

 

De väldigt deprimerande inläggen börjar minska i antal. Visserligen blir det ett och annat inlägg om hur dåligt jag mår men det kommer fler inlägg som handlar om helt andra saker också. Jag är mer tillfreds med livet och mig själv. Jag börjar bygga upp ett energiförråd även om jag fortfarande måste väldigt noga planera allt jag ska göra så inte förrådet töms helt. Jag orkar vara på jobbet två timmar varje dag och även om jag är helt slut när jag kommer hem så känner jag trots det glädje och framtidshopp. Det är bara att inse, det händer något och det är positivt!!!! Äntligen!!!! 

 

 

Storasyster fick nya skor häromdagen och för första gången har jag beställt via nätet. Det var Footway jag beställde ifrån och det var hur smidigt som helst och snabbt gick det också. Tillsammans med skorna var några rabattkuponger, man får 100:- i rabatt på köp över 500:-, och de är giltliga fram till 1 juni. Jag vet att jag inte kommer använda kupongerna så därför tänkte jag dela med mig (vilket man får göra står det på dem). 


Jag tänkte så här, om ni skriver en kommentar om varför just ni ska ha en rabattkupong och det gäller att ni har en väldigt bra anledning så utser jag en vinnare i morgonkväll, vad tror ni om det? Er anledning kan vara en deprimerande anledning, en positiv anledning eller vad som helst. Ni behöver inte skriva ert namn i namnrutan om ni vill vara anonyma för andra men skriv mailadress så jag vet vem det är som skrivit. Så kom igen nu, fram med era bra anledningar till att vinna en rabattkupong!!!!

Det är väl ungefär så mitt liv har sett ut sista 10.5 månaderna. Men bara för att livet ska jäklas lite till så hände en liten sak igår kväll. Vad tycker ni om det här???

Nu är jag hemma igen efter avstämningsmötet. Hur det gick? Av olika andledning kommer jag inte ta upp allt som sagts, därför blir kanske det lite konstigt det här inlägget. Men en sak kan jag berätta och det är att jag fick skriva in en sak i min kära almenacka. 

Det blev verkligen det bästa slut man kan få på helgen igårkväll. Träningen var något utöver det vanliga för mig, fast det bara var ett helt vanligt easyline-pass. Allt bara flöt på även om jag som vanligt fick ändra om vissa mellanstationer pga vänster handen (gammal skada så jag inte kan lägga kroppstyngden på den som vid t ex armhävningar) samt höger knät (meniskstrul). Trots att jag hade gokänsla passet igenom och jag var otroligt slut efteråt tog jag 15 min crosstrainer efteråt vilket bara bättrade på gokänslan. Lite lagom mör i kroppen var jag men den känslan tillsammans med flowet jag kände på träningen gjorde att jag var så tillfreds med mig själv. Träning är verkligen bästa medicinen när mitt huvud inte orkar med. Jag gissar att mer än en person kommer att muttra över detta men så underbart det hade varit om jag kunnat träna ännu mer än vad jag redan gör. Sista två veckorna har det gått max 3 dagar mellan passen och vissa gånger har det varit träning dagarna efter varandra (vilket jag vet inte är helt idealiskt) och jag önskar jag kunnat behålla den träningsmängden då jag mår bra av det. Tyvärr kan jag bara drömma om det eftersom de båda förutsättningarna påsk och påsklov är förbi. Idag står det avstämningsmöte med försäkringskassan, min läkare, min chef och självklart har jag med min stöttepelare. Rapport hur det går lämnar jag om några timmar. Trevlig måndag!

Ni vet mitt den lilla olyckan häromdagen, då när mitt knä gick åt skogen. Jag har ju tyckt väldigt synd om mig själv i några dagar över denna hemska händelse. Det har varit ett hiskeligt omplåstrande då byxor har skavt hela tiden och det har hållt på att blöda och vätska sig. Men så igår så hade det eländiga såret börjat torka ut och idag brydde jag mig inte om att sätta på plåster. Resultat blev så här:

Vi tar väl lite reklam såhär på fredagseftermiddagen. När det gäller barnens ytterkläder håller jag hårt på en sak, det ska vara kvalitet. Jag köper rejäla ytterkläder som står emot vatten och som är slitstarka och så ska de andas så de inte blir blöta innuti. När kläderna ska inhandlas beror på när affärerna har bra erbjudanden eller när rabattkupongerna har landat i brevlådan, för handla kläderna till fullpris gör jag inte om det inte är väldigt akut. I höstas köpte jag Viking goretex vinterstövlar till båda barnen. Just Viking goretex har de haft i flera år och vi har alltid varit nöjda, de har aldrig varit blöta eller kalla om fötterna, så länge de inte stoppat snö i stövlarna förståss. Men så har jag fått mina pikar, "hur kan du vara så dum som lägger så mycket pengar på ett par stövlar, varför köpa så dyrt, det är bara märket du betalar för, 200kronorsstövlar duger mer än väl, " osv. Jag har haft tanken på att det faktiskt kanske duger med bara de billigare stövlarna. Men idag fick jag klart för mig hur otroligt bra Viking goretex-stövlarna faktiskt är. 

Solen sken och vårkänslorna kom fram och eftersom jag var hyfsat pigg så ringde jag till grannen och frågade om vi skulle ta en date på lekplatsen. Självklart så nappade hon på det och fika fixades och sedan möttes vi där. Det var bara en liten detalj, lekplatsen har efter att varit full av snö nu börjat förvandlas till en sjö med snö över vattnet på vissa delar. Där det var som mest vatten var det nog närmare en dm djup och vad gjorde barnabus, självklart bodde i vattnet. Fram och tillbaka sprang de eller stod de och hoppade. Jag frågade flera gånger lilleman om han var blöt om fötterna men det påstod att han inte var. Säkert tänkte jag, för hur ska man kunna vara torr om fötterna efter det badandet. Tillsist gick vi hem och jag förberedde mig på att slita av både stövlar, strumpor och byxor för jag var helt säker på att han skulle vara dyngsur. Men vet ni, HAN VAR SNUSTORR om fötterna och byxorna. Stövlarna var dyngsura utvändigt men det hade inte släppt in en droppe vatten och även overallen (KAXS) var torr invändigt. Så till nästa vinter vet jag vad jag kommer att köpa för stövlar, Viking goretex, för de är värda varenda krona. 

Jag överlevde lönesamtalet trots att det började på värsta tänkbara sätt. Jag hade nämligen med mig stöttepelaren, dvs samma underbara människa från facket som jag haft med mig vid varje rehabsamtal, och jag hade missat den lilla detaljen att informera min chef om det. Hon var inte glad, chefen alltså. Om jag skämdes? Jepp, en aning, eller rättare sagt, jättejättejättemycket. Ingen bra början. Efter det kunde det bara gå bättre, och det gjorde det, med råge. Lite snurrigt var det i och för sig eftersom jag inte jobbat speciellt mycket sista året men vi fick ihop något som vi var nöjda med och det kändes bra. Att närmare beskriva vad som sades vill jag inte göra, men jag kan säga att det var bara massa positivt som togs upp. 
På måndag förmiddag ska vi träffas igen men då ska även min läkare och min handläggare från försäkringskassan vara med för då är det dags för avstämningsmöte. Då ska mina första två veckor på arbetsträningen utvärderas och vi ska diskutera hur vi ska gå vidare. 

Så är ännu en dag slut. Jag har varit på jobbet, jag har tränat (vilket gick sådär med tanke på att det gör ont i mitt skrapsårsknä och i handen där jag också skrapade mig) men framförallt har jag vandrat. Vandrade gjorde jag mycket i somras och det är inte vandra som i dra på sig fotriktiga skor och gå någon vandringsled. Det är istället att gå mellan soffan, datorn, köket (titta ut på "ingenting" genom fönstret) och så tillbaka till soffan igen. Först tänkte jag inte på vad jag gjorde men sedan kom jag på mig själv med mitt vandrande. Det är inget gott tecken, jag kände hur jag speedade upp mig själv med mitt vandrande och när jag försökte stoppa mig så kröp det i hela kroppen och det var bara att resa sig upp och gå lite till. Helst av allt hade jag gått och lagt mig och gjort avslappningen ännu en gång men eftersom barnen var hemma kände jag att det inte var någon bra idé. Nu efter att ha tränat så känns det bättre. Det är precis som att jag fått ur mig det som knagt inne i mig och kan slappna av. 

Jag vet att jag inte ska hålla på att grubbla då det inte löser så många problem men jag tror att jag är orolig för lönesamtalet imorgon och avstämningsmötet på måndag. Det känns svårt att sitta och bedöma sig själv när jag knappt inte varit på arbetet sedan i maj, så frågan är vad jag ska bedöma, min arbetsinsats innan jag blev sjuk (jisses vad jag presterade då), när jag arbetstränade i höstas (delade frukt och försåg mina kolleger med kaffe blev jag en höjdare på) eller det jag gör nu? Ska jag titta på det jag gör nu så blir det inte många kronor i löneökning. Just nu koncentrerar jag mig mest på att vara där, då bara det är ett otroligt stort steg att ta, även om jag är med barnen. 

Så in bombens. För gissa vad som hände jag hämtade lilleman, självklart ramlade jag på asfaltskanten och slog i knät så mina favoritbyxor gick åt skogen. Ett stort hål blev det med massa småhål runtomkring och nej, de går inte att laga. Hade det varit ett par jeans hade det säkert gått att fixa men dessa blir inget snyggt att laga. 



(bilden helt ärligen stulen från MeandI:s hemsida)

Det som retar mig så hiskeligt också är att jag brukar byta till ett par gamla hederliga mjukisbyxor när jag ska till sjukgymnasten men idag brydde jag mig inte om att göra det i och med att jag hade dessa på mig och jag visste att det skulle fungera att göra övningarna i dem. Men hade jag bytt i alla fall hade det varit mina sunkbyxor som gått åt skogen och det hade jag överlevt. Efter att tvätta, plåstrat om, tvättat noggrant efter jag kom hem med lilleman och satt på en gigantisk kompress (ja, den är lite stor men plåster i den storleken hade jag inte) så gick jag in på MeandI:s hemsida för att beställa ett par nya då jag älskar dessa byxor. Tänka sig, jag hittade och glad i hågen ska jag slänga iväg en beställning, vad upptäcker jag då, självklart finns de inte i min storlek då de är från förra kollektionen. Så det var bara att skicka iväg ett mail till en säljare och fråga om hon kunde få tag på ett par åt mig i rätt storlek. Insåg förrästen nyss att det nog var bra med en rejäl kompress och inte bara ett plåster, det har redan börjat blöda igenom, najs. 

 

 

 

Glad i hågen tog jag träningsväskan och drog till gymmet och såg fram mot ett nytt härligt träningspass. Kommer in, väntar på att instruktören ska börja gå igenom mellanstationerna och känner mig rejält taggad. Så börjar genomgången, och för varje station känner jag mer och mer att det här kommer aldrig gå vägen. För det var nästan bara ben, och det var mycket böj-på-knäna-benövningar och det var mycket hoppa-och-vrid-övningar. Dvs precis sådana övningar som mitt knä inte klarar av. Då sattes jag på prov verkligen. Efter att ha fått en mindre ångesattack så hade jag två alternativ: 1 lämna passet och gå hem och tycka synd om mig själv vilket hade resulterat i en stor risk att aldrig mer skulle gå tillbaka av rädsla att samma sak skulle upprepa sig. 2 göra de övningar jag kan, och de jag inte kan gör jag om till en övning jag kan. Gissa vad jag gjorde? Självklart stannade jag kvar (med gråten i halsen av ren ilska över mitt förbaskade knä) och gjorde det jag kunde och det jag inte kunde bytte jag ut mot något jag kunde. Det känns rejält i knät men av två onda ting (vad vitsigt det blev nu) valde jag det minst onda.

Tilläggas ska att jag hyser ingen agg mot instruktören. Han gjorde sitt jobb och såhär fungerar ett easyline-pass. Mellanstationerna ändras från gång till gång och ibland är det mycket armar, den här gången var det mycket ben. Jag har tränat så pass mycket att jag vet hur jag ska tänka och byta ut övningar men innan jag kom så långt så visste jag att det bara var att säga till instruktören så fick jag hjälp hur jag skulle göra. Sedan var det maximal otur att första tisdagen jag tränade på en evighet så var det just en benpass.  

För även om jag är bäst i världen på att klaga så inser även jag att det finns de som har det värre. Skänk ett bidrag till en ängels dröm.

http://www.barncancerfonden.se/Gavor-Bidrag/Egen-insamling/Insamlingar/Tildas-hjalpande-gava/

Påsken är snart slut och julen också men här städas det och röjs. Imorgon är det dags för den gigantiska vårstädningen då huset ska bli kliniskt rent efter att förfallit länge nog. Efter frukost så infinner sig städfirman här och ska ta hand om mitt hem och se till att man kan se ut genom fönstrena trots att solen skiner, golv ska skrubbas, dörrar och skåpluckor torkas av osv. Så idag gäller det att alla femtielva saker som ligger överallt ska placeras på rätt plats, allt för att underlätta för städarna. Och det är då jag inser hur mycket skit, jag menar saker jag har. Det är saker som inte använts längre och som det är "synd att kasta för tänk om", resultatet av en eftermiddag med massproduktion av nästan identiska teckningar (som jag bara inte har hjärta att kasta då mina älskade juveler har tillverkat dem) och sedan alla dessa saker som skulle blivit kastade men som aldrig kastat. Men så finns det en kategori till, de sentimentala sakerna. Dvs saker man fått när man var liten eller som man fått ärva. De är de här minnessakerna som man fått och som man "måste ha för den och den och den har haft dem och det är klart att du ska ha dem och de får absolut inte slängas". Det är ju bara en liten detalj, de ligger bara någonstans. På vinden finns det lådvis men detta i mina ögon gammalt skräp. Det finns tom saker som ligger i samma förpackning som det kom i en gång och som ska föreställa en sorts "värdefullt" minnesak sedan artonhundrafrösihjäl och som helst ska sitta uppe på en vägg eller en hylla och samla damm, jag menar tittas på. Men dessa saker ligger som sagt var i lådor på vinden och kommer aldrig någonsin plockas upp och slänga dem kan jag inte för det "får jag absolut inte göra". Idag hittade jag en sak som inte ens hamnat på vinden utan den har legat på skrivbordet (eller snarare bordet där förvarar saker som inte har någonannanstans att vara) i snart ett år. Det är den här:

 

Den är söt och fin, det tycker till och med jag. Men aldrig aldrig aldrig i livet att den kommer upp på min vägg eller på en hylla för att jag ska gå och titta på den. Den personen jag ärvt den av kommer jag att minnas exakt lika bra utan denna så nu har jag skickat meddelanade till övriga personer som hade anknytning till förra ägaren och undrat om någon vill förbarma sig över den. För jag har ingen större lust att lägga den i en låda på vinden för där gör den ingen lycklig, snarare kommer min barn en vacker dag få köra ännu mer till tippen för de kommer garanterat undra varför jag sparat allt kraffs som ligger där uppe.