fruketchup.blogg.se

Lagom till jag åkte från jobbet var det dags för husmöte. Det är när chefen kommer ut till förskolan och en på varje avdelning sitter ned med henne och lämnar och får information. Igår hade hösten diskuterats, och ett positivt besked kom, mitt arbetslag förblir oförändrat vilket är en bra nyhet för mig. Nu håller vi bara tummarna att det blir på det viset också men är det något jag lärt mig under årens lopp det är att i förskolans värld kan man aldrig vara säker på någonting. 

Sedan hem, vila, fixa mat, vila lite till för att sedan iväg på utvecklingssamtal med storasyster. Storasyster har det lätt för sig i skolan, de nationella prov som har gjorts har gått som en dans och det är jag tacksam för då det är desto jobbigare med kompisarna. Det har varit bråk i klassen sedan de började förskoleklass (och nu är det treans som hon går i) men läraren tar det på fullt allvar och har arbetat mycket med att få en bättre stämning. Det som är fantastiskt är att inne i klassrummet är det en fantastisk klass att arbeta med enligt läraren, alla tycker det är roligt och det är positivt stämning. Men något händer när det ringer ut, då börjar bråken och det kostar mycket energi, både för läraren som får reda ut problem, för barnen som blir drabbade, och för oss föräldrar som måste trösta ledsna barn när barnen kommer hem. Som tur är så har vi föräldrar fått bra sammanhållning så vi pratar mycket med varandra. 

På kvällen var det dags för min älskade easyline. Lika underbart skönt som vanligt (även om jag har träningsvärk idag men den värken gillar jag). Som jag sagt förrut, hur slut jag än är när jag kommer dit så ger det så mycket energi att få vara där och jag går därifrån som en ny människa varje gång. Vid några tillfällen har jag fått höra de (för mig) dumma kommentarerna att jag istället för att träna ska bry mig om min familj och se till att göra något vettigt här hemma t ex städa, klippa gräset, skotta snö eller något annat kroppsarbete istället för att "springa på gymmet". Det är inte samma sak, långt ifrån. Först och främst, på gymmet tränar jag rätt, jag får hjälp att göra rörelser rätt samt att jag tränar hela kroppen. Genom träning på gymmet så ger jag mig själv att redskap att kunna arbeta med barn i många år till då det arbetet sliter oerhört mycket på kroppen. Sedan är gymmet som ni nog förståt ett rejält andningshål för mig. Det är där jag ägnar mig helt åt mig själv och får ur mig massa jobbigt. Detta är ett måste men ett postivt måste för mig och om de kritiska människorna i min omgivning vill kan de få det skriftligt från både läkare och psykolog. Två gånger i veckan försöker jag vara där men önskar det kunnat vara oftare men jag får vara glad för det lilla.