Ok, nytt försök
För den som inte vet det så har jag varit sjukskriven sedan i maj. Efter en tuff vår på jobbet och ovanpå det en ständig hosta som inte ville ge med sig så tog krafterna och orken totalt slut. Från att kunnat göra allt och lite till, hålla koll på allt, fixa allt och orka med allt så tog det tvärstopp. För varje liten enkel sak behövde jag tänka igenom hur jag skulle göra och i vilken ordning jag skulle göra det, ingenting var längre självklart. Detta var en ny situation för mig, jag som älskar att jobba, vill jobba och för det mesta trivts väldigt bra med mig jobb. Det fanns inte, och finns fortfarande inte för mig att inte jobba. Men just nu är det inte tänkbart att göra det. Just nu är mitt arbete som min underbara läkare sagt till mig att bli frisk, och enligt henne är det mitt heltidsarbete. Idag är det bättre, men långt ifrån bra. Fortfarande är mitt liv ett stort kaos och mår jag bra ena timmen kan jag nästa timme ligga rakt upp och ner och bara känna hur all ork försvunnit igen och det känns som att hjärnan åker karusell. Varje dag måste planeras och det är bara en sak jag lägger energi på per dag, annars blir det för mycket för mig och jag är totalt utslagen i flera dagar efteråt. Vara bland andra människor är tufft, framförallt om jag har barnen med så jag måste lägga min energi på att hålla koll på dem, eller om det är en ny situationen eller nya männskor, då kostar det massor av energi.
Då är frågan varför jag väljer att lämna ut mig själv på det här viset, och hur orkar jag det, jag som är sjukskriven och lever på försäkringskassan. Först och främst vill jag få ut hur jag faktiskt mår då jag har märkt att det finns människor som inte alltid förstår (eller snarare kanske inte vill förstå) hur mitt liv faktiskt är just nu och vad som rör sig i mitt huvud. Sedan vill jag också sätta ord för min egen skull, för att lättare kunna hantera och klara av den här resan som jag är mitt i. Detta är helt frivillig, jag har inga krav på mig, ingen säger att jag måste göra det, utan det är helt och hållet upp till mig hur ofta, hur mycket och när jag skriver. Det blir kanske bara det här inlägget, det blir kanske en lång roman, vem vet. Sen en sak till, jag vill varna känsliga läsare, står ni inte ut att läsa om elände så låt bli att läsa. Och ni som vill gotta er i andras olycka, grattis, ni har kommit helt rätt, här ska ni få att skvallra om och gotta er i.
Kämpa på jessica. Bra skrivit, det är tufft att ta sig tillbaka men du kommer att kunna hantera vardagen igen. det tar tid men den kommer. Kram
Oj, vilken grej. Jag ska följa dig och stötta dig här med. I´m here och det vet du. Kram
Bra skrivet och tack för att jag får ta del av ditt liv. Jag har oxå gått in i väggen för några år sedan och jag vet att vägen tillbaka är lång och krokig, men det GÅR att ta sig tillbaka. Något man lär sig efter att ha brakat in i väggen är att många har svårt för att förstå hur man tvingas kämpa varje dag. Det syns ju inte utanpå. Och tyvärr finns det folk som inte ens tror på att det går att braka in i en vägg. Jag vet, för jag har själv varit en av dom som tyckt att det varit en _"hitte på" sjukdom. Men det kändes absolut allt annat än "hitte på" när jag själv brakat in där. Idag känner jag av signalerna i godtid och vet när jag måste sätta hälarna i marken och bromsa för att inte braka in igen.
Tack för att jag får delta i din sjukdom. Har tyvärr min son i samma situation. Han orkar inte vrken träffa oss eller sina flickor. Förstå att det är tungt. Kram till dej <3
Vad kul att få följa dig Jessica, jag hoppas att du snart kommer hunna få må 100% igen. Men tills dess, se till att vara försiktig och extra rädd om dig! kram
