Royal Palace Sprint
Eller Slottssprinten, så vet ni icke-skidintresserade vad jag menar. Detta har varit en dröm för mig i flera år att en dag få se dessa fantastiska skidåkare på riktigt och inte bara i tv-rutan. Så en dag i höstas föreslog den icke skidintresserade herr Ketchup att vi skulle åka till Stockholm och kolla på RPS. Direkt in på nätet och boka hotell och sedan var det bara att vänta, och vänta och vänta lite till. I slutet av januari när jag kollade in hemsidan så visade det sig att det fanns biljetter till VIP-läktaren, precis vid målet. Vem tror ni gick in och bokade biljetter där fort som attans? Sedan var det bara att vänta lite till....
Så igår var det ÄNTLIGEN dags. Efter en rejäl hotellfrulle, en liten vända på stan och sedan vila förmiddag så begav vi oss Drottninggatan ner och bort mot slottet. Vi var väldigt tidigt ute, nästan en halvtimme innan kvalet började var vi på plats på en då väldigt tom läktare väldigt nära målet.
Så äntligen blev klockan 14 och kvalet drog igång. Vi hade då placerat oss nere vid staketet, allt för att komma så nära som möjligt. Vi skrek, tjoa och hejade allt vad vi kunde och när kvalet var över hade jag fått se mina idoler på nära håll. De flesta av dem skulle jag få äran att se mer än en gång men för några var dagen slut här, tyvärr.
När finalerna började kvart i fyra var läktarna fulla och ljudvolymen högre än högst. Hejaklackerna syntes och hördes och faktiskt måste jag erkänna att norrbaggarna var de som lät mest även där var andra som syntes mer än väl.
(Kortet var taget innan kvalet, och anledningen att den läktaren är full är att på den stod man gratis)
Vi hade kvar vår fina plats vid staketet och den var väldigt bra har det visat sig nu i efterhand. Jag hade självklart spelat in och när jag kollade nu ikväll så visade sig att varenda gång som åkarna kom på upploppet så syntes jag och herr Ketchup. Man ser tydligt hur jag skriker och hoppar och applåderar. Så lite kändis är jag allt där jag stod i svärmors röda jacka och den här snygga mössan på huvudet.
Där var väldigt mycket folk på läktarna och på läktaren mittemot oss stod där tre hyfsat kända personer ur en viss familj. Två av dem var väl påpälsade medan den äldsta av de tre enbart hade en hatt på huvudet. Jag som hade både mössa samt en "rånarluva" på mig höll på frysa ihjäl så jag är ganska imponerad att han stod med bara öron. Under prisutdelning så åkte faktiskt hatten av samt att mössan åkte av på hans son då de skulle arbeta vilket de gjorde bra i kylan och blåsten.
När finalen var över och likaså säsongens sista sprinttävling så fortsatte jag autografjagandet som jag påbörjat dagen innan. Jag önskar att jag fått med fler men dessa väger tungt måste jag säga. Marit Björgen lyckades jag ropa till mig innan prisutdelningen då hon säkert hade annat i huvudet än att skriva autografer. När alla hade lämnat snön ställde vi oss utanför vallarbilen och husbilen för att försöka få en svensk autograf. När vi väntat en stund kom Anna Haag i fullfart utspringandes och jag ropade på henne och trots att hon hade ont om tid (hon berättade det) så tog hon sig tid att skriva, stort plus i kanten för henne!
En stor känga ska dock en viss norrbagge få, jag (och fler med mig) ropade flera gånger på honom men han bara blängde och visade inget som helst intresse att komma fram trots att han bara smååkte fram och tillbaka enbart några meter ifrån oss i väntan på prisutdelning. Ett litet leende kunde han åtminstone kostat på sig.
Nu är vi åter hemma igen med massa fina minnen med oss. Jag ångrar inte en sekund att vi åkte iväg och fick uppleva detta. Hade jag kunnat hade jag hängt på till Falun igårkväll där tävlingarna fortsätter i morgon.
Kommentarer
Trackback
