fruketchup.blogg.se

För ett tag sedan skrev jag om saker som jag mår bra av. Här skulle jag lägga in en tjusig länk men trots att underbara Trullsan skrev en tjusig instruktion så fattar jag inte hur jag ska göra, och då är det mitt huvud det är fel på, inte instruktionen. Tillbaka till det viktiga, i det inlägget lovade jag att jag skulle skriva om Källan och inte förrän idag har jag blivit färdig att göra det. 

 

Jag vet inte när jag hörde talas om Källan första gången men längesen är det, och då trodde jag aldrig att det skulle vara något för mig. För Källan är för de som av en eller annan anledning inte arbetar, arbetslös eller sjukskriven. Det är i vår lilla stadsdelskyrka som Källan håller till och jag är otroligt glad att kyrkan tar på sig att ha en sådan grupp, det är guld värt. Sent i höstas så började jag känna att jag drog mig för att vara bland andra människor och framförallt i situationer då jag inte hade 100% koll. Att lämna/hämta på förskolan eller vara på gymmet var inga problem men i övrigt var det tufft. Det blev mer och mer att jag "bara" var hemma och låg i soffan och nästan varje gång jag skulle gå hemifrån var det inte lätt att göra det. Vid ett tillfälle när jag var i kyrkan för att lyssna när storasyster spelade så snokade jag litegrann om Källan och bestämde mig för att gå dit tisdagen efter. 

 

Tisdagen kom och jag traskade iväg, men någonting hände, när jag var nästan ända framme vid dörren så vände jag. Jag vågade inte att ta steget in och istället gick jag hem och tyckte synd om mig och låste in mig ännu mer. Två dagar senare hade jag tid hos psykologen och jag tog upp den här situationen som med två dagars distans var komisk, även i mina ögon. Jag och psykologen pratade om vad som hänt i mig, hur tankarna gick hos mig när jag var på väg dit och när jag vände och gick hem igen. Efter ett långt samtal bestämde vi att jag skulle ge det en chans till. 

 

När det blev tisdag igen bestämde jag mig för att gå dit. På vägen dit träffade jag en kollega och vi stod en lång stund och pratade. Under tiden kom en bekant (snarare en före detta granne, och storasysters förskolekompis mamma, så ingen jag känner egenligen men vi hälsar alltid) och gick förbi. Jag tänkte inte mer på det utan när jag och kollegan pratat klart insåg jag att tiden var inne och jag gick iväg mot kyrkan. Jag var så fruktansvärt nervös så benen skakade och svetten rann av mig men jag tog mig fram till dörren och öppnade den och GICK IN!!!!! Jag hade gjort det. Där inne mötte jag denna bekant och jag fick ett stort leende och vi blev nog lika paffa båda två att se varandra där. Då kände jag att jag kommit rätt. Efter fika, mycket prat om allt och lite till så var de två timmarna till ända och dags att gå hem. Och det var så skönt att kunna säga, vi ses om en vecka. 

Nu är Källan ett måste för mig. Dit går jag varje tisdag och känslan när man kommer in och möts av ett leende och en stor kram (för vi kramas alltid när vi kommer) är så fantastisk. Man känner sig välkommen och man kan gå dit även när man har en urusel dag. Det ältas inte sjukdomar där men har man en dålig dag får man gråta en tår och man blir tröstad för alla vet hur det är att må dåligt. Så nu vet ni vad Källan är!