fruketchup.blogg.se

Så är ännu en dag slut. Jag har varit på jobbet, jag har tränat (vilket gick sådär med tanke på att det gör ont i mitt skrapsårsknä och i handen där jag också skrapade mig) men framförallt har jag vandrat. Vandrade gjorde jag mycket i somras och det är inte vandra som i dra på sig fotriktiga skor och gå någon vandringsled. Det är istället att gå mellan soffan, datorn, köket (titta ut på "ingenting" genom fönstret) och så tillbaka till soffan igen. Först tänkte jag inte på vad jag gjorde men sedan kom jag på mig själv med mitt vandrande. Det är inget gott tecken, jag kände hur jag speedade upp mig själv med mitt vandrande och när jag försökte stoppa mig så kröp det i hela kroppen och det var bara att resa sig upp och gå lite till. Helst av allt hade jag gått och lagt mig och gjort avslappningen ännu en gång men eftersom barnen var hemma kände jag att det inte var någon bra idé. Nu efter att ha tränat så känns det bättre. Det är precis som att jag fått ur mig det som knagt inne i mig och kan slappna av. 

Jag vet att jag inte ska hålla på att grubbla då det inte löser så många problem men jag tror att jag är orolig för lönesamtalet imorgon och avstämningsmötet på måndag. Det känns svårt att sitta och bedöma sig själv när jag knappt inte varit på arbetet sedan i maj, så frågan är vad jag ska bedöma, min arbetsinsats innan jag blev sjuk (jisses vad jag presterade då), när jag arbetstränade i höstas (delade frukt och försåg mina kolleger med kaffe blev jag en höjdare på) eller det jag gör nu? Ska jag titta på det jag gör nu så blir det inte många kronor i löneökning. Just nu koncentrerar jag mig mest på att vara där, då bara det är ett otroligt stort steg att ta, även om jag är med barnen.