Tacksam
Ett kort men ack så viktigt inlägg
Jag är tacksam för att få vara del av ett fantastiskt arbetslag. Jag är tacksam över att ha en fantastiskt arbete. Jag är tacksam över allt vi hann med på vår planeringsdag på jobbet. Jag är tacksam över vilan jag fick efter jobbet. Jag är tacksam över att jag klarat av att lära mig crawla och att jag orkar crawla 100 meter. Jag är tacksam att få vara med i en fantastisk förening där alla möts med ett leende. Jag är tacksam över allt som jag klarar av trots min sjukdom (det blir så mycket roligare då). Jag är tacksam över att ha ett hem som jag trivs i. Sist men inte minst, jag är tacksam över min underbara familj.
Påsklov och intervju
En lagom arbetsvecka blev det den här veckan, bara två dagar. Nu har jag påsklov med mina gulliganer. Vi började i morse med att åka till frissan. Det vintermörka håret är nu ljusare än ljusast. Skönt!!! Sedan blev det lunch på stan. Mysigt, men det tog på krafterna. Större delen av eftermiddagen har jag haft soffläge, men trots det känner jag mig illamåendetrött.
Har ni sett frågeprogrammet vem vet mest på tv? De ska nu spela in en juniorvariant så de sökte deltagare. Storasyster gillar frågesporter så vi skickade in en ansökan för skoj skull och igår ringde de och ville boka tid för en telefonintervju. Halv fem ringde de och pratade med storasyster. Hon fick svara på frågor om intresse och favoritämnen och sedan kom det lite kunskapsfrågor. Hon kunde långt ifrån alla men det som rörde natur och politik kunde hon hur lätt som helst. Likaså om musik och film. De har fler som ska intervjuas så nu får vi vänta ett par veckor innan vi får svar hur det har gått. Kommer hon med blir det inspelning i Göteborg i sommar. Spännande!
Måndag som är en tisdag
Så var det tisdag, fast det kändes som en måndag. Lite lagom måndagseg när klockan ringde men efter några koppar kaffe var fru ketchup redo för jobbet. Storasyster har påsklov medan lillebror får vara på fritids, utan några som heldt protester från någon av dem. Storasyster snarare jublar då hon får huset för sig själv om dagarna, i två dagar åtminstone. Sedan får hon dras med mamma och lillebror på torsdag och fredag då även vi ska ha påsklov.
Ikväll blev det till att hänga med till simhallen då storasyster hade träning. En liten stund tittade jag på från kanten, sedan hamnade även jag i det blöta, helt frivilligt. Det blev inte så många hundra meter idag men hellre lite än inget alls. Jag blir mer och mer imponerad av storasyster och hennes simmarkompisar när de avverkar längd efter längd.
Godmorgon
Vi kör väl ett morgoninlägg innan vi drar igång dagen. Förra veckan var det tufft och jag kände att jag inte ville blogga med tanke på min smarta dotter. Jag var rädd att jag skulle komma in på det på ett eller annat sätt så då fick det bli uppehåll några dagar.
Jag brukar aldrig skriva om mitt jobb, men idag ska jag göra det ur ett hur-fruketchup-tacklade-en-tuff-veckapespektiv. Förra veckan slog vi rekord på jobbet när det gäller sjuk personal. Vi var tydligen inte den enda förskolan i stan där personalen fattades så den stackars vikariesamordnaren hade en hel del att göra. Om vi sammamfattar det hela som så att inga springvikarier behövde gå arbetslösa så förstår ni nog att vi gick lite kort om personal.
För att förtydliga innan jag fortsätter så sattes såklart barnen i fokus (som alltid). Vi går alltid ner på grundverksamhet när vi inte känner att något annat fungerar, just för att barnen inte ska bli lidande.
Men så till hur jag med min sämre stresstålighet fixade med veckan. Jag är rätt stolt över mig själv. Varje morgon fick börjas med att överblicka läget, planera lite snabbt hur dagen skulle läggas upp för verksamhetens bästa. Sedan med jämna mellanrum andas och köra lite balansövningar från sjukgymnastiken för att kunna hålla kvar orken och lugnet. Tufft var det, men jag är så attans stolt över att jag lyckades hålla kvar fokus. För några år sedan hade jag varit i taket flera gånger om, men nu var jag kvar i det jag skulle. Så uppenbarligen har jag lyckats ta till mig kunskapen hur jag ska agera på ett bra sett.
Men baksmällan kom som ett brev på posten. Det har behövts många små vilostunder under påsken för att inte klappa ihop, men bara känsla att jag klarade för veckan så bra som jag gjorde stärker. Sedan vill jag inte ha en sådan vecka till.
Någonting har hänt...
Det finns inlägg som är lättare att skriva och det finns dem som är svårare. Det här tillhör de sistnämnda. Snart kommer ni att förstå varför. Innan jag kommer till saken vill jag att ni ska veta att den unga damen det handlar om har godkänt inlägget.
När storasyster var fyra-fem år hände något. Från att varit lektjejen nr ett så började det handla om konflikter när hon berättade om vad som hänt på förskolan. Vi fick också veta från förskolan att hon hade svårt att koncentrera sig och att pedagogerna fått anpassa det som rörde storasyster så det skulle fungera bättre för henne. När hon började förskoleklass kom de första reaktionerna efter mindre än en vecka, något stämde inte. Lite anpassningar där också gjordes och sedan blev det tyst. Storasyster klarade skolan galant och resultaten kom, ibland snabbare än väntat. Men kontakterna med klasskamraterna fungerade inte, det var precis som att de inte alltid talade samma språk.
I början av fyran blev storasyster mer och mer förvirrad och ingenting verkade stämma. Kontakt togs med skolan och efter ett möte med kurator och klassföreståndare beslutades att det var dags att ta reda på vad det var som gjorde att storasyster inte agerade som man ska i landet lagom.
Efter över ett år vet vi. Hon är inte dum i huvudet. Snarare än hon en av de absolut smartaste av i sin ålder. Ovanpå det finns även en liten gnutta adhd. Men tack vare hennes fenomenala intelligens så gör den att hennes adhd inte kommer upp till ytan utan särbegåvningen kompenserar.
Men det är inte bara guld och gröna skogar att vara smart. Skolarbetet behöver vi inte ägna så mycket tid åt, vilket vi egentligen aldrig har behövt göra. Istället behöver vi lägga ner otroligt mycket tid och energi på att hitta struktur i vardagen. För tänk att du ser världen ännu mer detaljrik än vad du redan gör, och behöver lägga ner all din otroliga tankekraft på att analysera den. Mycket går man då miste om, som allt det som vi vanliga dödliga ser som självklart t ex tandborstning osv. Något mer som tar tid och kostar massor med energi är konflikthantering. Storasyster har nämligen takets gåva och tänk er att prata med någon som är så mycket smartare än er och har argument till precis allt ni säger.
Men trots de svårigheter som medföljer så ser vi otroligt ljust på storasysters framtid. Hon kommer gå långt här i livet och hon har kapacitet att blir precis vad hon vill när hon blir stor, och det är hedersamt att veta.
Varför väljer jag då att skriva om detta? Idag i landet lagom Sverige ska alla helst passa in i samma mall. Det är fult att sticka ut och vara annorlunda, även om det är åt det positiva hållet. Att berätta att någon är smartare än andra är ett exempel. Genom att prata om det så är jag övertygad om att acceptansen blir större. Sedan är det självklart att även för storasysters skull vill jag berätta detta. Det underlättar för henne att folk i hennes närhet vet varför hon gör som hon gör och varför vi som föräldrar gör som vi gör när det gäller henne.
Tumme upp tumme ner gräv en grop
Så var det äntligen helg, på både gott och ont. Ont för att jag har människor runt mig hela tiden, det kostar på även om det är människor jag älskar. Gott för att det är rätt skönt att lulla runt här hemma i pjamas och kaffekopp i handen.
Herr ketchup är i simhallen varje lördagmorgon. Han avancerade direkt från ingenting till simträning i masters/triatlongruppen. Själv har jag gått en nybörjarcrawl och nu andra omgången på fortsättningsgruppen. Och jag långt ifrån snabbast i den gruppen. Men jag tror nog de andra är rätt glada att jag är med, de får ju vila så länge innan jag är färdig med varje delmoment.
I torsdags så filmade tränaren oss för att vi skulle få se själva hur det såg ut och på så sätt kunna se vad vi behöver tänka på. Jag har sett framför mig hur roligt det ser ut när jag simmar, flämtandes med misslyckade armtag osv. Men jag hade fel! Det såg helt ok ut. Sedan finns det inget som inte kan bli bättre. Bentagen är långt ifrån perfekta och rotationen sitter inte klockrent och armarna ska inte korsa mittlinjen men det ser ut som crawl när jag simmar! Jag som varit livrädd för att simma när andra tittar på av rädsla för att bli utskrattad. Däremot höll det på att gå fel redan innan vi ens började simma, men jag upptäckte felet innan jag lämnade duschen. Gissa vad? 
Hjärnskada
Trots att många idag har större kunskap än tidigare om utmattningssyndrom så brister det många gånger. Jag har träffat på många som tror att "ta det lite lugnt bara så ordnar det sig nog". Men det är lite mer än så. Det har visat sig att hjärnan faktiskt blir skadad av den stress som man råkat ut för. Och vad jag vet kan man inte laga en hjärnskada. Följ länken och läs mer. http://www.svt.se/nyheter/regionalt/jamtlandsnytt/hej-9
Sista sjukgymnastiken
Jag har gått ännu en omgång med sjukgymnastik nu i vår. Det är, som jag berättat tidigare, basal kroppskännedom jag är på och vi gör det i grupp. Även om det är samma upplägg hela tiden så reagerar kroppen olika för varje termin. Övningarna har börjat bli automatiserade och jag får lättare och lättare att göra dem även hemma. En stor förändring denna termin är att jag även får med huvudet i övningarna. Tidigare har jag varit "halshuggen" och huvudet har varit som helt avskilt från övriga kroppen. Så en stor positiv förändring har det blivit. Nu sommaruppehåll (????) men till hösten ska jag gå igen på order av läkaren.
Tänk vad bra jag har det
Fortfarande efter nästan tre år som sjukskriven så finns det de människor som inte förstår att jag är sjuk. Underbara kommentarer som att jag minsann måste sluta att vila flera gånger om dagen och istället se till att stackars herr Ketchup slipper slita så mycket (för det gör han tydligen enligt andra) får jag höra titt som tätt liksom att jag har det så bra som bara jobbar 75%. För mig är detta otroligt kränkande att höra och varje gång jag får höra det så sparkas benen undan för mig. Jag har aldrig bett om att få bli sjuk och på grund av min sjukdom ha en begränsad arbetsförmåga. Det är inte många timmar på ett dygn som jag fungerar som innan jag blev sjuk. Mycket tid går åt att planera nästa steg för att kroppen och knoppen ska orka. Jag använder min kunskap jag fått, och får, från sjukgymnastiken för att kunna vara så avslappnad som möjligt och på så sätt kunna vila i nuet. När jag arbetat mina sex timmar stupar jag i soffan och vilar och tömmar huvudet på allt som fyllts på.
Jag kommer aldrig att bli frisk, hur gärna jag önskar det. Min läkare har skrivit i mitt sjukintyg att hon förslår en 25% sjukersättning dvs sjukpension. Ansökan är inskickad och nu väntar jag på svar.
Bilden nedan har fått tillåtelse att använda av kvinnan som gjort den.
Har ni saknat mig?
Jag vet, det är en hel evighet sedan sist jag skrev något. Närmare bestämt över 1,5 år sedan. Varför då detta blogguppehåll. Det svaret kan jag inte ge er. Av olika anledningar har jag inte kunnat skriva då jag misstänker att jag i så fall kommit in på bitar som inte hade varit så bra att skriva om. Spekulationer undanbedes vänligen men bestämt.
Vad har då hänt i fru ketchups liv sedan sist?
Jag har efter mycket möda och stort besvär avancerat till 75% arbetsförmåga. Det är snart ett år jag lyckades komma upp i sex timmar om dagen på arbetet men mycket mer kommer det inte att bli. Mer om det senare. Eftersom jag varit sjukskriven i snart tre år så har jag även varit utförsäkrad i tre månader. Det är inte så allvarligt som det låter. I praktiken ingen större skillnad, jag var på mitt jobb mina sex timmar om dagen men fick aktivitetsstöd istället för sjukpenning för de timmarna jag inte var där. Däremot så fick jag ingen ersättning om jag var annat sjuk till exempel när jag låg på sofflocket och var genomförkyld och hade bihåleinflammation innan jul. Skräckhistorierna man läser om i media att folk inte får några pengar som utförsäkrad grundar sig i att de inte är med i akassan, då det är akasseersättningen som ligger till grund för vilken ersättning man får som utförsäkrad. Så tipset är att gå med i akassan om ni inte är det, man vet aldrig vad som händer i livet.
Jag vet inte hur mycket jag skrivit om det innan men storasyster simtränar och simtävlar. Kort efter senaste inlägget så var det föräldramöte i simklubben. Precis som i alla föreningar så krävs det mer eller mindre föräldraengagemang vilket för mig är fullt naturligt om man är intresserad av sina barn. Förfrågan kom om man ville utbilda sig till tävlingsfunktionär och det nappade jag på under villkoren att min sjukdom får styra hur mycket jag kan vara med. Detta ångrar jag inte en sekund! Förutom att kunna vara delaktig och ställa upp så att min dotter kan tävla så har jag fått otroligt mycket kunskap om simning samt att jag lärt känna väldigt många trevliga människor. Själva funktionärsbiten är inte så ansträngande som jag trodde. Det snarare underlättar för mig då jag kan vara med storasyster i simhallen när hon tävlar men behöver inte ta in allt som händer och sker utan det räcker att jag har koll på "min" bana.
För ett år sedan opererade jag mitt knä igen då det bara blivit sämre och sämre. Operationen kunde leda till två saker, antingen blev jag bra eller fortsatt dåligt. Tyvärr blev det inte bra utan jag har fortfarande ont. Detta gjorde att jag ofriviligt slutade på gymmet då besöken där enbart ledde till mer ont samt att jag kände mig misslyckad då jag inte kunde ge allt. Istället blev jag en simmare, vilket jag aldrig trodde jag skulle bli. En funktionärskollega fick mig att anmäla mig till en vuxencrawlkurs och det ångrar jag inte en sekund. Jag fick lära mig att simma på nytt och det var inte det lättaste. Många skratt blir det fortfarande när jag försöker få armar och ben att göra som de ska samtidigt som att jag ska få till rotationen så korrekt som möjligt och helst andas på rätt ställe. Sedan är det det där med voltvändning, det är en historia för sig. Men jag har mer än en gång lyckats få till att simma 50 meter med voltvändning, det är jag stolt över!
Det var lite vad som hänt. Mer om min sjukdom och vad som händer med den kommer senare idag eller i morgon.
Herr ketchup är avslöjad
Han läser min blogg!
Mår mycket bättre idag
Efter de dagarna som varit så blev resultatet en natt med dålig sömn. Efter många om och men lyckades jag somna om och sov bra till klockan ringde och vaknade trots lite sömn ganska så utvilad. Efter en ganska ok morgon så cyklade vi iväg till förskola/fritids/jobb. Ja, det har jag ju glömt att berätta. Lilleman har lärt sig att cykla. Det gjorde han i fredags och både i tisdags och idag så fick han cykla till sin förskola vilket är väldigt stort för honom.
Mina två timmar gick ganska lätt idag även om det fortfarande snurrar ganska bra i huvudet för mig av alla intryck. Det är tufft och kommer nog vara det ett bra tag men när väl alla bitar faller på plats så tror jag nog att det här kommer att bli bra.
Nu blir det soffan och vila innan jag ska på cykeln igen för att hämta lilleman.
Mina två timmar gick ganska lätt idag även om det fortfarande snurrar ganska bra i huvudet för mig av alla intryck. Det är tufft och kommer nog vara det ett bra tag men när väl alla bitar faller på plats så tror jag nog att det här kommer att bli bra.
Nu blir det soffan och vila innan jag ska på cykeln igen för att hämta lilleman.
Några jobbiga dagar
Det har varit tre jobbiga dagar.
I måndags började jag på min nya arbetsplats. Det gick bra även om det var lite rörigt första dagen efter semestern med nya arbetslag (de har ändrat sina arbetslag helt så alla är nya med varandra). Efter 1,5 timme kände jag bara att måtte jag få gå hem snart. Inte för att det inte kändes bra att vara där men alla intryck gjorde att det blev totalstopp.
I går var det med lätta steg jag tog mig iväg till jobbet trots att det kändes rörigt i måndags. För andra dagen på rad så blev det cykeln dit och bara det kändes helt underbart. Lite mindre rörigt var det i huvudet i går när jag gick hem då intrycken inte var lika nya. Sedan väntade några härliga timmar. För första gången på länge hade jag några timmar för mig själv då jag bara kunde ligga på soffan och ta det lugnt vilket var välbehövligt.
På kvällen var det dags för easyline. Jag stod en liten stund på crosstrainern innan och det visade sig vara välbehövligt för det var inget idealiskt fru ketchup-pass. Jag har strul med min vänstra handled sedan 20 år tillbaka. Pga den kan jag inte stå i armhävningsposition utan att få jätteont samt att handen inte har kraft tillräckligt för att orka. När det kommer övningar på EL när man ska stå så, gör jag om övningarna och gör något annat istället. Det var bara det att igårkväll var nästan alla övningarna sådana. I några övningar fick vi direkt veta altenativövningar som jag gjorde men i de andra så fanns inga. Redan under genomgången kom värsta ångesten krypandes och jag kände tårarna bränna i ögonen. Jag var så nära att lämna passet och gå därifrån. Men det gjorde jag inte!!!! Jag bet ihop och stannade kvar och kämpade på, både med övningarna och med ångesten. Jag bad instruktören om hjälp med alternativa övningar vid de övningar jag inte själv kom på en alternativövning. Efteråt var jag otroligt stolt över mig själv som fixade med passet istället för att lämnat det.
Idag var det tuff dag nummer tre. Vi hade planeringsdag då hela området har stängt. Efter samråd med min chef hade vi bestämt att jag skulle vara med på informationen som var timmen innan lunch och sedan vara med mitt arbetslag timmen efter lunch. Vi arbetade med verksamhetsplan och försökte få till ett bra schema. Det tog ett tag.... Jag stannade kvar lite längre än min arbetstid och det tog ut sin rätt. Fy för den lede vad dåligt jag mådde när jag gick därifrån. Hur jag lyckades ta mig hem vet jag inte men väl hemma blev det soffan och avslappningspass nummer ett. Huvudvärken som kommit krypandes under eftermiddagen försvann inte trots panodil och vila så till sist blev det ännu ett avslappninspass tillsammans med två eeze som är nödlösning när panodil inte fungerar. Nu mår jag lite bättre. Huvudvärken har försvunnit men kroppen och huvudet är helt slut jag längtar till det är dags att gå och lägga mig.
Men i morgon är en ny dag och det känns bra att komma iväg till jobbet då igen.
Nu är det dags
Cyklade hit gjorde jag också. Ser fram emot em med viss spänning men självklart också glädje.
Bosse och Frank
Känner ni dem??? Det gjorde inte jag för några minuter sedan. Men så hälsade jag på tant glads blogg (som brukar vara en väldigt trevlig upplevelse) och vad var där tror ni, jo ett kort på Bosse. Usch och fy. Jag som fortfarande känner kallsvetten och ångesten komma krypande när jag ska ner i badrummet efter den hemska synen i fredagsmorse. Nej, från och med nu föreslår jag ett förbud mot alla varelser med 8 ben. De klarar jag mig utan.
Sist men inte minst en hälsning till fröken iDA. Gå inte in och läs tant glads blogg. Åtminstone inte kvällens inlägg.
